Amélie

Ja, jag har äntligen sett den där filmen nu. Amelie från Montmartre. Döm mig inte för att jag aldrig hade sett den förr, det var en hemsk synd och allt sånt.

Hipolito var himla vettig, honom gillade jag, särskilt citatet där till höger. Sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois.

Utan dig skulle dagens sinnesrörelser bara vara flagor från förr.

I'd really like us to be dying together.

Jag har skrivit och tänkt så mycket bra nu när jag har varit instängd i mig själv den senaste veckan i Åre. Om jag visade det för er skulle ni prisa mig, älska mig för all framtid och dyrka mig och mitt intellekt. Ni skulle batala mig.
Men jag kan inte, My national resources consist of two joints of marijuana millions of genitals.
An unpublishable private literature that goes 1400 miles and hour and twentyfivethousand mental institutions. Som Allen Ginsberg sa, alltså.

Jag kan inte ens ta åt mig äran för den något emoaktiga rubriken. Av samma skäl som mina texter inte kan publiceras så kan jag inte heller ge credit till den som sa det från början.

Mitt liv är ett triangeldrama och det är jag som är det tredje hjulet.

Jojomen.

I write my own fucking songs.

Eller alltså. meh. jag kanske har skrivit en sisådär fem - tio låtar. Typ två eller tre av dem är bra. Jag önskar jag kunde spela in dem, som det är nu så har jag bara maskinskrivna pappersark, och hur kul är det?

Idag skrev jag en där jag snodde ackordföljden rätt av från Simon & Garfunkel. Man får göra så om den går C C/B Am G. Det är tillräckligt okomplicerat och vanligt för att vara okej att sno. Sen kan man flytta på capot litegrann så är det ingen som märker något.

Sånt där gjorde Beatles hela tiden.

You spread like a virus, like HIV
except only your absence would bother me.

Go fuck yourself with your atom bomb

Poesi är ganska enormt fint. Känner min intellektuell som inbillar mig att jag förstår. Men det är bara det man kan göra väl? Inbilla sig? Man kan inte mer än tro att man förstår. Man kan inte kunna poesi som Ben Whishaw sa på bio.

America this is quite serious.
America this is the impression I get from looking in the television set.
America is this correct?
I'd better get right down to the job.

Speaking of which. Visst pajar den amerikanska manliga speakerrösten trailern till Bright Star? Mitt bland allt det fina brittiska edvardianska do you have John Keats' poem book? och my stitching has more maritial admirers than your scribblings put together och there is a holiness to the hearts affections så klämmer de in en riktig CNN-röst som abrupt påpekar att HEE WAS A DRRREAMERR!! men snälla han är ju poet så det fattar vi ju nästan och inledningen också eftersom han börjar med att berätta om en dröm.

Trailermakare är inte poeter kan vi ju sammanfatta det hela. De har säkert ölkepsar, snusprillor och jeans med buttcrack. När det kommer en film utan explosioner blir de troligtvis helt ställda.

Nog klagat nu.
Lyssna på den där dikten ovan.
mnehej, läs den då.

Insomnia

Mitt i natten
Jag försöker inte längre
Det går aldrig om man försöker
I won't get to get what I'm after
Så jag tänder ljuset
Drämmer på sextiotalet
Och låter mina sinnen dansa
Hjärnans solkatter målar taket
Precis som jag ville ha det
Till the day I die

Och jag sluter ögonen
Dansar i leran
Säger:
"Jag måste faktiskt äta langos den här veckan"
Kär men jag vet inte i vad

Nästa sommar sover jag under bar himmel.

glamrockarna älskar hippiesarna älskar punkarna älskar indiekidsen ♥

Ad augusta per angusta

Den här bilden fick jag idag i ett mms med texten "Vi har hälsat på en kompis, men nu är vi hemma igen :)"

Såklart får jag tårar i ögonen.

Min kosmiska broder

Varför klingar dina ord alltid så rent?

Varför är du så riktig när du inte finns?

Och i tunnelbanans sterila verklighet är alla av plast.

(på söder finns så många solarier)

Jag har alltid kännt en stark koppling till honom.