Jag kan minnas att jag sett äkta, öm kärlek som verkligen syns två gånger i mitt korta liv. Första gången på en vägkrog där restaurangägaren, en kraftig tysk man, ställde fram en tallrik schnitzel med pommes frites till sin lilla son, sedan satt han och såg på honom medan han åt, strök honom över håret och sa ömma saker på den allra mjukaste sortens tyska som finns.
Andra gången var idag på restaurangen. Ett par satt i en hörnsoffa och pratade om något. Tjejen var svensk, hade brunt vågigt hår och en vit skjorta. Killen såg indisk ut och talade till henne på indisk engelska. Han var jättesöt och de satt och pratade och kysste varandra på pannan och kinderna och såg varandra djupt och nyförälskat i ögonen. Killen satt och höll hennes hand och kysste henne ofta på handryggen. Jag kunde inte låta bli att stirra på dem, lite för att han var så söt men mest för att de såg så lyckliga och kära ut.
Jag minns det där väldigt väl. Jag var så fascinerad av dem, jag undrade hur i hela friden de hade träffats när de så uppenbart kom från två olika världar, jag tyckte att det var oändligt fint att en svensk tjej och en indisk kille hade funnit varandra, att det hade slumpat sig så att de möttes och råkade vara just perfekta för varandra.
Det här är för övrigt en helt sann historia och jag svär på min heder att inget är påhittat. (Däremot har ett visst mått av historieförfalskning skett eftersom mitt språk och ordförråd på den tiden inte riktigt var mycket att hänga i julgranen. Se det som Gustav Vasas bibel, det är bara ändrat för att folket ska förstå vad i hela friden det är som sägs.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar