När alla andra sitter klistrade framför TV-apparater och håller tummarna för Italien (eller Paraguay, om man tycker bättre om dem) och skriker när något går fel (eller rätt för den delen, jag har aldrig förstått mig på fotbollslogik) så sitter jag på min säng och läser Jonas Hassen Khemiris bok Montecore.
Jonas Hassen Khemiri är briljant, hans sätt att skriva är vackert på ett väldigt udda sätt. Jag tycker ännu bättre om honom i den här boken när han lämnat rinkebysvenskan till förmån för någon sorts fransk-arabisk svenska.
Prisa publikationen av din debutroman! Hylla mina fyrfaldiga gratulationer! Hur smakar din emotion? Som frasighetens Nutella-crêpes i solig park? Som surprisens nackpuss i somrig syrenlukt? Som vind i hår när man cyklar handlöst nedför broar med solens läggning i siluett? Eller smakar den unket och mögligt som en antiklimax på en gammal vind?
Jonas Hassen Khemiri är briljant. Och jag har inte skrivit om böcker sedan den tionde oktober förra året, den där dagen när det tillkännagavs att Barack Obama skulle få fredspriset och jag skickade iväg ett dåligt genomtänkt meddelande på ett av alla dessa sociala nätverk till en främling som senare skulle prägla hela min tillvaro. Spännande dag, det. Jag kan med största säkerhet säga att ingenting liknande har hänt idag då jag ägnat hela dagen åt att ordna med min iPod, bråka med far min och prata en massa med den där präglande främlingen som jag då, den tionde oktober förra året, aldrig trodde jag skulle prata med igen.
Ja herregud vad konstigt det kan slumpa sig ibland.
