Jag trodde min nya obsession skulle bli Avatar. Hur fel hade jag inte? Det är Indien som gäller (om ni nu inte redan fattat det).
Det kommer passera, jag lovar. Förr eller senare kommer jag sluta ha bloggtitlar på hindi, förr eller senare kommer jag sluta vara kär i Shahrukh Khan (troligtvis förr, han är inget snygg), förr eller senare kommer jag sluta köpa ett paket bindis varje gång jag går in på Indiska (vilket redan innan den här episoden var sjukt ofta).
Jag lovar, det kommer ta slut. Det kommer också komma tillbaka. Förr eller senare.
Men just nu står det i full blom, och jag vet ännu inte om det kommer bli en Orlando Bloom eller en Gary Glitter (det där är min besatthetsskala, FIY). Just nu känns det som en Beatles, det vill säga en besatthet som börjar stort, svalnar efter ett ganska långt tag och sedan ligger och sover närmast hjärtat ända tills något väcker den.
Jag kan inte för mitt liv tänka mig att lyssna på typ Led Zeppelin eller The Clash just nu. Beatles skulle kunna funka, lite, kanske. Men då är det George Harrison eller post-1968 Beatles som gäller. Jai guru deva om eller inget.
Istället lyssnar jag på Kailash Kher, Satyajit Ray, A.R. Rahman och Salim-Sulaiman. Och det känns rätt bra.
Imorgon kommer jag troligtvis dumpa min brasiliensjal för min punjabsjal (bilden).
Hum hain raahi pyar ke,
Phir Milenge Chalte Chalte!
Är inte Shahrukh Khan snygg? Du är dum i huvudet och har dålig smak! ^^
SvaraRadera