Femtio välspenderade nördiga kronor. Utgången singel! Raritet! Singlar med såna lappar på måste köpas. I alla fall när det är så fina låtar som Bigtime med The Soundtrack Of Our Lives.
(Den är så otroligt sällsynt att omslaget inte finns på nätet, även om man googlar i en timme. Herre min skapare.)
Kasett! (Självklart har jag ett kasettdäck på min stereo)
Ja, jag har The Beatles 1962-1966 på kasett och vinyl.
Jag tycker Sex Pistols är det finaste kasettet, det syns verkligen att min pappa ansträngde sig för att få det att se punkigt ut.
Inget mindre än David Bowies första singel från 1964. Innan han hette Bowie. Autentiskt. Oooooooh!!
Bee Gees ffs! Skitdålig singel från sextiotalet. En av alla skivor jag köpt för omslagets skull.
Lev Som En Gris Dö Som En Hund med autograf. Krunis är fin.
Dylanbootleg från Globen 2009 där jag, Sara, Johanna och Miranda hörs tydligt i bakgrunden.
Blur, Bustin' + Dronin'. Japanimport från början. Sånt trevligt kan man hitta när man egentligen ska köpa svensk nittiotalsrock att skicka till sin vän på andra sidan jorden. Åh begagnade skivaffärer ♥
Eftersom det var japanimport så fick jag med den här luriga grejen. Den var vikt tre gånger på mitten och således skitstor. Första halvan är en lång text på japanska, andra halvan är alla låttexter, inklusive japansk översättning.
Alla som har riktigt riktigt bra musiksmak och ett spotifykonto har väl lagt märke till att George Harrison inte är fullt så tillgänglig där som man skulle önska. Kanske har du sökt efter lite bra musik och ledsamt tvingats lyssna på en instrumetal version av My Sweet Lord, kanske har du suckat besviket och tänkt att det var ju trist att hans skivbolag ska vara så himla sniket.
Jag har en lösning här, precis som med min gamla vackra Lennonlista och i alla fall halva min Dylanlista så har jag samlat ihop en jämrans massa snygga covers. Inte billiga fula kopior, utan snygga, nytolkande, häftiga covers.
Paul McCartney, Belle & Sebastian, Yim Yames, Ella Fitzergald och Toto. På den vägen är det.
Jag orkar inte koppla in kameran, föra över foton, redigera färgbalansen, ladda över bilderna hit osv. Men jag lovar att jag har en The Beatles in Mono 2009 remaster 13 CD Japanese vinyl replica.
Bloggar pliktskyldigt på måndagseftermiddagen. Mitt paket från Indien har skickats nu, tidigare idag. Fo shiz bitcheezzz! Ända tills det kommer fram kommer min IQ temporärt försämras med ännu en sisådär 50 % (så då har jag typ 12,5 % av min orginal-IQ kvar eftersom jag varit rätt så borta ändå på senaste tiden).
Även fast jag nästan hellre skulle ladda upp Cloudy med Simon & Garfunkel så blir det nu en annan låt. Mina vägar är outgrundliga.
Titeln är bara somk den är för att det såg så sämst ut att bara skriva "något lite trist". Något som är lite trist är i alla fall att sedan Spotifys ankomst till mitt liv har jag lyssnat aldeles för lite på Beatles. Sådant duger inte, jag borde inte låta kommersiell skit styra mig sådär. Abbey Road är bland det bästa som finns, barasånivet.
One two three four five six seven, all good children go to heaven.
Suggestiva låtar är najs. Alla håller säkert inte med, men jag tycker i alla fall det, så jag gjorde upp en lista på de najsigaste suggestiva låtarna någonsin.
L'amour á Trois - Stereo Total Härlig låt om att ah trekant, det finns en tysk version också, tror att den är orginalet, men den är varken lika diskret eller lika snygg (tyska vs. franska liksom...). Jag insåg, när jag, efter mycket om och men, faktiskt förstod hela texten, att den är ganska enormt osubtil, men eftersom det är på ett språk jag inte förstår så tillåter jag mig att sjunga den högt för mig själv ändå. Whoouuuooouo.... vive l'amour á trois!
Happiness is a Warm Gun - The Beatles Well... Titeln kommer från National Rifle Associations slogan, och alla säger olika saker om John Lennons avsikter med den här låten; han drev med alla som läste in för mycket i hans texter, den handlar om heroin, den handlar om absolut ingenting, den handlar om sex. Personligen tror jag alla teorier är rätt, tror den handlar om allt.
Crawling King Snake - The Doors Ja men kolla på titeln... Inte övertygad? Lyssna på hela texten då. Upptäckte just att det faktiskt var Tony Hollins som spelade in låten från början, sedan lärde han sin brorson John Lee Hooker den och han spelade också in den, och slutligen spelade the Doors in den 1971. Det kan mycket väl ha varit den allra sista låten Jim Morrison någonsin uppträdde med då han sjöng den i en bar i Paris bara några veckor innan sin död.
Bendover Babies - The Soundtrack of our Lives Återigen - texten. Lite jobbig att ha på hjärnan och gå och sjunga.
A Simple Desultory Philippic (Or How I Was Robert McNamara'd Into Submission) - Simon & Garfunkel Det är mest textraden "I've been Ayn Randed, nearly branded. Communist, 'cause I'm left handed. That's the hand I use, well, nevermind!" som är suggestiv, men så är den också en av de bästa suggestiva textraderna någonsin.
Plastic fantastic Lover - Jefferson Airplane Den här är en luring. Hela texten skvallrar om att det handlar om en sexleksak, men i själva verket är det en sång om ett stereosystem.
The Seed (2.0) - The Roots Enormt söt och suggestiv. Från början en låt av Cody Chesnutt, de la typ på en rapvers. Skitkul. Bara lyssna på texten.
Okej så det var bara Cody Chesnuttversionen som gick att bädda in och så. Den är nästan bättre ändå.
Sodomy - Hair Weeeeell... Titeln? Texten? Den här låten är typ anledningen att Woof är min favoritfigur från Hair (det, och att han på frågan om han är bög svarar: "Well, I wouldn't kick Mick Jagger out of my bed, but uh, I'm not a homosexual, no.").
Erotica - Madonna Sooom sagt... texxxxten! "Give it up, do as I say. Give it up and let me have my way. I'll give you love, I'll hit you like a truck. ill give you love, I'll teach you how to *stön som sneakily dränker det sista ordet som antagligen ska vara - oh let's just say it - fuck*"
Den bästa sparade jag till sist såklart. Head Music - Suede Låten finns inte någonstans på hela internet, vilket suger en hel del, men har du Spotify kan du kolla upp den där. Här har du den. Refrängen går i alla fall "So give me head, give me head, give me head music instead". Härligare och mer träffsäker suggestivitet får man leta efter, vilket jag gjorde, nästan resultatlöst, tyckte jag först, men njä. Det blev en redig lista.
Heja Obama! Fredspriset för förväntande stordåd var något nytt, men jag hejar i alla fall på honom (fastän jag hellre skulle gett honom litteraturpriset). Dreams of my father är inte dålig, men jag antar att priset är till för skönlitteratur, så han skulle väl antagligen inte kunna få det.
"Men alltså lyssna på vad jag säger nu, världen är enplats." "Jaha, så världen är en plats alltså." "Det är ju det jag säger" Vi var på väg tillbaka till bilen efter en middag i Hyde Park och Johnnie var på frejdigt humör. Det var han ofta, särskilt efter en god måltid med vin. Första gången jag träffade honom, medan han fortfarande arbetade med en medborgarrätts i City, hade han börjat förklara förhållandet mellan jazz och österländsk religion för mig, och sedan girat ut i en analys av svarta kvinnors bakdelar innan han slutligen landade i frågan om amerikanska centralbankens räntepolitik. I sådana stunder brukade hans ögon spärras upp; han började prata snabbare; hans runda skäggprydda ansikte började stråla av barnslig förundran. Det var väl en av anledningarna till att jag anställt Johnnie, den där nyfikenheten han hade, förkärleken till det absurda. han var en bluesens filosof. "Men till exempel", sa Johnnie nu. "Häromdan är jag på väg till ett möte uppe i State of Illinois Building. Du vet att den är öppen i mitten, va ... stort atrium och grejer. Men i alla fall, killen jag ska träffa är sen så jag står bara där och tittar ner på lobbyn från tolfte våningen och kollar in arkitekturen och då helt plötsligt flyger en kropp förbi mig, Självmord." "Det har du inte sagt nåt om ..." "Ja nä, jag blev ju rätt skakig. Trots att jag var så högt upp hörde jag kroppen landa som om det var alldeles intill. Hemskt ljud Så fort det hände kom en massa kontorsfolk rusande till räckena för att se vad som hade hänt. Vi tittar ner allihop och visst, där ligger kroppen, helt förvriden och lealös. Folk började skrika, höll händerna för ögonen. Men det märkliga var att när folk väl hade skrikit klart så gick de tillbaka till räcket för att titta en gång till. Så skrek de och höll för ögonen igen. Och vad skulle det tjäna till? Vadå, vad väntade de sig andra gången de tittade? Men så är det ju, folk är konstiga med det där. Vi kan inte motstå den där morbida skiten alltså ..." "Men, men. Polisen kommer dit, hägnar in det hela med rep och för bort kroppen. Sen börjar vaktmästarna göra rent. Inget särskilt liksom - kvast och mopp bara. Skrubbar bort ett liv. Allt är ordnat på fem minuter nånting. Fullt rimligt antar jag ... jag menar det krävs ju inte någon särskild utrustning eller kläder för nåt sånt. Men det får en ju att börja tänka. Hur känns det att vara en av de där vaktmästarna och moppa upp nåns kvarlevor? Nån måste ju göra det, eller hur? Men hur känns det att äta middag på kvällen sen? "Vem var det som hoppade?" "Det var precis det jag skulle komma till, Barack!" Johnnie drog ett bloss på cigaretten och lät röken ringla ur munnen. "Det var en ung vit tjej, alltså. Sexton sjutton nånting. En såndär punkartyp med blått hår och ring genom näsan. Efteråt undrade jag vad hon tänkte på när hon åkte upp med hissen. Vadå, folk måste ha stått alldeles intill henne på vägen upp. kanske tog de en titt på henne och kom fram till att hon var ett missfoster och så gick de tillbaka till att tänka på sina egna grejer istället. Du vet befodran på jobbet eller senaste Bulls-matchen eller vad som. Och så hela tiden står tjejen där bredvid dem med all den smärtan inombords. Måste vara en hel del smärta ju, för prcis innan hon hoppar måste hon ju tittat ned och fattat att det här kommer jävlarimig göra ont på riktigt." Johnnie fimpade cigaretten mot skosulan. "Det är alltså det jag försöker säga, Barack. Ett helt panorama av liv där ute. Massa sjuka grejer som pågår. Så måste man fråga sig själv: händer det här nån annanstans? Finns det nåt motstycke till den här skiten? Frågar du dig aldrig det?"Världen är en plats", upprepade jag. "Ja där ser du! På allvar alltså." Vi hade nästan kommit fram till Johnnies bil när vi hörde en låg knall - kompakt och hastig, som när en balong smäller. Vi tittade i dwen riktning ljudet kommit ifrån och såg en ung man komma runt ett hörn snett mittemot oss. Jag minns inte så tydligt hur han såg ut eller vad han hade för kläder, men han kan inte ha varit äldre än femton. Jag minns bara att han sprang som besatt. Gymnastikskorna lät ingenting mot trottoaren. Hans gängliga lemmar flaxade helt vilt, hans bröst sköt ut som om han försökte spränga ett inbillat målsnöre. Johnnie slängde sig platt mot en gräsplätt framför en av lägenheterna och jag var inte sen att följa efter. Några sekunder kom ytterligare två pojkar runt samma hörn och sprang så fort de kunde de också. En av dem - kort, fetlagd, iklädd byxor med resår nedtill - viftade med en liten pistol. Utan att stanna för att sikta avfyrade han tre skott i riktning mot den förste pojken. Sedan, när han insåg att hans mål var utom räckhåll, saktade han ned till gånghastighet och stoppade in vapnet under tröjan. Hans magre, storörade kompan hann ifatt honom. "Dumma jävla fitta", sa den magre pojken. han spottade belåtet och de båda skrattade tillsammans och fortsatte sedan gatan fram. De var åter barn, och deras figurer kastade långa skuggor över asfalten.
Om du orkade läsa hela den där texten så förstår du nog vad jag menade med litteraturpriset. Heja Obama!
En annan person som utförde stordåd i sitt liv är John Lennon, och igår hade han fyllt 69 år om han levt. Det är en aning sanslöst galet mycket, men John lennon kommer aldrig vara äldre än 40 år, och hur många dumma skare han än gjorde, hur vidrigt han än betedde sig mot Cynthia och Julian, hur galet kontrollfreak hans änka än är, så kommer han alltid vara ett geni, en konstnär och en fredskämpe. Jag hade egentligen skrivit av ett stycke ur boken John av Cynthia Lennon också, men det var så tamt och trist i jämförelse med utdraget ur Min far hade en dröm, så jag skiter i det. Vi kör på en video istället
Och ett till kanske... Ett inslag gjort av en komiker 1964. Det hela går i stort sett ut på att John är författare och hans tre vänner George Parasol, Ringo Stone och Paul McCharmy hjälpte honom att stava orden i boken. Det hela flippar på sedvanligt vis ut totalt. Heja John!
