Robin Keller

Min allra konstigaste obsession.
Jag vet inte riktigt vad det är jag finner så imponerande med Robin Keller. Jag menar, sångare i ett band som gett ut, vadå? en? skiva. 2006. Dramatenskådis, har småroller i tre svenska filmer och två avsnitt av LasseMajas detektivbyrå. Alltså, det är ju inte som att han är typ Jimi Hendrix eller nåt. Inte är han så värst snygg eller cool heller (Ärligt talat så är hans brorsa Nino mycket snyggare).

Men någonting är det som har någon sorts dragningskraft på mig. Jag tror (vet) att det började i typ nian, när han höll på med en enmanspjäs som han framförde på högstadieskolor, bland annat Vällingbyskolan. Han skulle framföra pjäsen i ett litet klassrum med stolarna arrangerade i halvcirklar i några rader. Om jag vetat vilka följder det skulle få hade jag (kanske) inte satt mig längst fram i mitten (who am I kidding? Jag gillar att obsessa!). Självklart var jag, i mitten, den bästa personen att stirra fientligt i ögonen under en arg scen följd av en lång tryckt tystnad (jag var bra att stirra på under en annan scen också, men den talar vi inte om).Pjäsen var löjligt bra och sen när jag kom hem den dagen googlade jag honom, delvis på grund av hans awesomeness, delvis eftersom han till utseendet var stört lik en kille jag gått i samma klass som i mellanstadiet (och som nu, FYI, går i samma skola som mig igen och nu inte ser ett dugg ut som Keller).

Jag fick inte fram sådär överdrivet mycket information förutom att han var med i ett band. Big deal liksom.

Sedan, efter några månader kanske, så gick vi med skolan och såg filmen Darling, och han var med på slutet, jag kopplade direkt och självklart kände ingen annan igen honom och tyckte därför det var lite udda att jag nästan flippade ur.

Sedan dess har han ploppat upp i mitt liv lite då och då, en gång skulle jag t.ex. leta efter låten Give Peace A Chance på spotify och hittade en skitsnygg cover av den som jag lyssnade på i nästan två veckor innan jag insåg att det var The Slaves som covrat den, Robins band.
Och nu senast såg jag honom i en teaterannons.

Nog babblat. Mindre prat, mer verkstad. Mer indie.



Efter lite video-viddying (åh, där är det igen, a clockwork orange-språket!) har jag insett att daymn!, Nino ÄR mycket snyggare. Men det är ändå Robin som är min grabb :D