Oh, who among them do I think could destroy me?

Det känns som att alla gör roliga saker och träffas och har kul utan mig. Visst, jag är en massa med folket i klassen, men mina gamla vänner som jag värderar högre än det mesta då? Känns som om ingen bryr sig om att fråga mig om jag vill vara med på grejer.

Bara för att jag inte vill vara med på allt betyder inte att jag inte vill bli tillfrågad ibland.

Decenniets dummaste modefluga

Börjar få lite brottom med att sammanfatta decenniet nu. Imorgon är det första advent och julen närmar sig med stormsteg, sen är det nyår och vips så är vi inne på tiotalet för första gången sedan den edvardianska eran.
På agendan idag står mode. Klädmode, that is. Precis som alla andra decennier sedan sjuttiotalet så har 00-talet haft en del riktigt puckade trender. Nu ska vi kröna den fulaste, och kanske också den bästa, vem vet?

Det var under 00-talet som häng blev populärt. Häng och oversize i allmänhet, på gott och ont. Big ass chains, hoodies, truckerkepsar, bling bling och enorma sneakers är andra element som hör hiphopkulturen till, men eftersom jag avskyr den amerikanska delen av den kulturen, och dessutom inte kan ta hänsyn till subkulturer i denna mycket allmäna analys så får de mest extrema fallen av hiphopidioti vara.

Emo- och tonårspunkkulturen fick sig också ett uppsving och det blev i somliga kretsar högst fashionabelt med skärsår. Deras tvärrandiga strumpyxor (oftast i svart/lila eller svart/rött) är något som jag minns starkt från mitten av decenniet. Deras lilla subkultur förde också med sig att Converses Chuck Taylor All-Stars (älskat barn...) fick ännu ett uppsving och nu har nästan alla ett par av dessa tunnsulade men åh så vackra och underbara skor.

Ett tag var kamoflaguemönster och militärbyxor och whatnot otroligt populärt, minns ni det? Och ett tag i mitten av decenniet var jättespetsiga damskor högsta mode. Och uggsen som fortfarande är populära kan jag fortfarande inte förstå poängen med.

Halva decenniet var bootcutjeans sjukt populära, så populära att jag såhär i efterhand inte kan förstå hur smala jeans någonsin blev populärt.
Här kommer något som kommer få er att sucka nostalgiskt: capribyxor. Självklart hade ni ett par capribyxor. Eller piratbyxor, eller både och kanske? Jag hade ett par orangea capribycor med snoddar längst ned, när jag säger orange menar jag inte sådär snyggt brandgult utan mer... tänk Hare Krishna. Jag hade ett par piratbyxor också, fast de kanske snarare var avklippta jeans. Ett annat byxmode som kom var bermudashortsen. Vad i hela friden badade killar i innan bermudashots? Och så var det tröjorna, minns ni WE? Jag minns så väl att halva min klass i sexan ägde en we-tröja, så underbart opersonligt tryck. Efter att trenden med opersonliga WE-tryck dött så blev det modernt med skärp i midjan, mycket bättre tycker jag eftersom det kan varieras mer och inte är beroende av ett märke. woo!

Vinnaren i den här kategorin är nog ändå crocsen. Foppatofflorna. Om de nu räknas, modeeliten har ju aldrig erkänt dem... men det som folk klär sig i är ju modet, per definition.
Jag tror inte jag behöver förklara varför de vinner.


snyggaste modet, ja, det går nog inte att säga. Jag skulle vilja säga att det fina grungeiga folkrockiga herrmodet med välsittande flanellskjorta (andra material funkar också, men det måste vara rutigt), jeans och skäggstubb eller till och med helskägg. Det är fint. Det ser ut som Fleet Foxes. Men troligtvis är det bara jag som är med min tid och gillar det som är modernt just nu.

Lite bilder kanske?

Tycker om

Lite fina bilder bara.

Oooooo... Foxy Lady! (Here I come, baby)

...sådär ungefär tänkte nog min gamla dreadlock när den lånsamt arbetade sig tillbaka in i min hjärna och beordrade mig att ta tillbaka den.
Den är tillbaka nu. Fast på min vänstra sida istället för högra. Dreaden. Min lilla dreadlock som jag älskhatade hela sommaren.

Jag längtar tills den är redo för pärlor. Då kommer jag se ut som Jack Sparrow, fast snyggare, och Johnny Depp blev People Magazines sexigaste nu levande man i år så det säger inte lite.

Blir hemghorda dreadlocks snyggt i tunnt skandinaviskt hår? undrar ni kanske... och nej, det ser ut som skit, i alla fall i början.. Men jag bryr mig inte <3

Det är för övrigt (tyvärr?) inte jag på bilden.

Va?

Ursäkta om jag låter dissig. Men FUCK Emmaboda! Jag blev just inbjuden att delta i ett facebookevent, att följa med till emmaboda.

Nej tack.

För få dagar, för litet/töntigt/sämst, och för dåligt ställe (Småland, nej!). Okej; Krunis, Detektivbyrån och Skansros låter ju rätt trevligt, men artisterna gör ju sommarturnéer, right? Och de åker på så många trevliga festivaler som möjligt, i alla fall de svenska artisterna lär komma till rätt många festivaler i svea rike. Krunis kommer till P&L också, och dit kommer också The Ark. The Ark överglänser det mesta i min nostalgiska romantiserade värld. Och P&L ligger mitt i stan, en hyfsat stor stad också. Bekvämlighetsfaktor sju miljoner.

Min första prioritet sommaren 2010 är Paris, min andra prioritet är Peace & Love, min tredje prioritet är att undvika roadtripping i Amerikat, På Drift är ingen familjeförteelse, okej?

Han är min idol

Och på hans tröja står det "Nerds 2² ever".

Monsters of Folk

Vad gjorde du i torsdags? Satt du hemma och kollade på Mammas Pojkar? Jag var i filadelfiakyrkan på St Eriksplan och såg Monsters of Folk live. Jag började lyssna på dem i måndags(?), enbart för den här konsertens skull, och nu har jag, enligt last.fm lyssnat på 114 spår med dem. Dessutom har jag lärt mig spela låten Temazcal.

Monsters of Folk är en så kallad supergroup, ungefär som The Dirty Mac, gruppen som sattes ihop inför The Rolling Stones Rock and Roll Circus 1968. The Dirty Mac bestod av John Lennon på sång och kompgitarr, Eric Clapton på lead guitar, Mitch Mitchell på trummor och Keith Richards på bas (och Yoko Ono på gnäll, men det räknas nästan inte). Kort sagt var det helt enkelt en blandning av en massa jättebra band. I Monsters of Folks fall är det tre folkrockband/artister som gått ihop. Jim James från The Bright Eyes, Conor Oberst och Mike Mogis från My Morning Jacket och M. Ward.

Deras självbetitlade debutalbum är en härlig blandning av folkrock, lite smått gubbig rock, klockren country och något som jag nästan skulle kalla folk/RNB (vilket jag inte ens trodde var möjligt).

Konserten var skitbra och mysig i början, sötseg som dumlekola efter ett tag, seg som ett sluttuggat tuggummi i slutet av mitten, och lite smått brutal och fartig och jätteawesome på slutet. Bandet var klätt i mörka kostymer med vit skjorta och slips, jojomen, fint ska det vara. Conor Oberests finskor var alldeles blankputsade så att de glänste i strålkastarljuset.

Nu orkar jag inte skriva mer, jag har retorikläxa nämligen. Glöm inte att kolla upp bandet.
Videon är från någon annan konsert, men whut evaaaaah!

Några rätt så awesome foton på mig genom tiderna.

Halloween 2004

Musikalisk 2004

Naturnära storasyster 2004

Jokern 2005

Som en kanin meed ADHD som Sara sa... 2005

Världsvan Londonfjortis 2007

Musikalisk 2008

Min spegelbild i Communion 2009

Naturnära i Tyskland 2009

John Lennon New York-tröja och jacka från Chinatown. Tidigare idag.

The places where all the veins meet

'Cause it's a bittersweet symphony this life...
Bittersweet Symphyny av The Verve. Den har väl alla hört förhoppningsvis. Har alla hört The Last Time (1965) av Rolling Stones? Nej? Den är inte så bra, så det är lungt om ni inte har hört den. Lyssna lite snabbt på början av den.


Känns det igen? Nej? Ackordföljden? Kanske? Men snälla lilla, sluta vara så långsökt. Allt är inte konspirationer herregud. Jo. Jamen här då. The Andrew Oldham Orchestra gjorde en instrumental version av låten på sin skiva The Rolling Stones Songbook (1966).

See where I'm going?
Nu är det inte jag som kommit på detta, utan det har varit ett välkänt faktum länge, och Stones har fått sin beskärda andel eller mer av The Verves inkomster. Men det kunde kanske ändå vara intressant att veta. Tjohej.

Sen finns det människor som inte har någon skam i kroppen alls utan bara misshandlar vacker musik och... Yo Kanye, I'mma let you finish, but The Verve did one of the best versions of their own song ever!
Alltså... la la la? Kom igen, jag som trodde till och med Kanye West kunde bättre än så.

Dasvidaniya

Det här är en underbar film. Jag såg den på en KLM-flight mellan Amsterdam och Mexico City. Någonstans över Kanada, i en boeing 747, satt jag och grät och grät och grät och grät ända tills jag fick vätskebrist och ont i huvudet.

Det handlar om 37-åringen Amar Kaul, som får reda på att han har en elakartad tumör i magen, han inser att han har kastat bort sitt liv och gör upp en lista på saker han måste göra innan han dör. Ni vet, träffa sin gamla barndomskompis igen, lära sig spela gitarr, dricka alkohol för första gången, bli kär och så vidare. Han är som ni märker en ganska oerfaren kille. Men herregud vad jag smälte av filmen, Amar har ett hjärta av guld och är en av de mest sympatiska karaktärerna jag någonsin har haft nöjet att se i en film.

Jag skulle rekommendera filmen starkt om den gick att få tag i. Nu gör den tyvärr inte det. Eller... den går att beställa på amazon.com, men då skickas den först till USA från Indien och sedan till Sverige från USA, känns lite omständigt. Så egentligen vet jag ju inte varför jag berättar allt det här, ni kommer ju ändå aldrig få se filmen.

Jag lovar; om jag får den i julklapp så bjuder jag in hela stan på filmkväll

Jag vet att man inte får spamma, men seriöst. jag SKA vinna.

Min gitarrlärare

Ungefär varannan tisdag kommer jag hem och tänker "Herregud, jag ÄLSKAR min gitarrlärare!". Alltså, jag har ju gitarrlektion varje tisdag, men precis som med allt annat så har vi ju våra ups and downs. Idag hade jag lektion en hel timme tidigare än vanligt och när jag kom dit satt några fjortisar i musiksalen och sjöng (falskt, ska kanske tilläggas) med i någon såndär populärmusik, Lady Dadda eller Kattis Perry eller vad det nu är för dunkadunka ungdomarna lyssnar på nuförtiden. Jag kände mig lite malplacerad och sa något världsvant i stil med "eeh, ja hej, jag ska ha eh gitarrlektion med Scott", fjortisen som öppnat dörren såg ut som om hon tyckte jag var dum i huvudet och gick och sa till Scott att jag var där. Han bara "yeah, we should probably find somewhere else to be", fjortisarna bad att få låna Scotts dator så att de kunde vara inne på YouTube och hörde honom prata svenska för första gången (okay, den här, uh, switchen, är till dattorn och den här är till sången, okay, bra).

Sen skulle vi då spela gitarr och började som vanligt med "What did we do last time? right, okay, so that one was a bit hard, what do you wanna do today". Aldrig uppföljning, bara nytt nytt nytt. Jag tyckte vi skulle spela en låt med Monsters of Folk, eftersom jag ska se dem på torsdag, vi letade upp låten Temazcal och spelade den.

Scott blev skitglad och bara "Wow, this is a great song, really good song. If you like these guys you'd love, um, what are they called? Um, the Flaming Lips? Yeah... this was a really great song, is there anything else you'd like to play?" Så jag bara "Yeah, there's this song called Coming Down Cold" och han sökte på den låten.
- Coming Down Cold by Ebbot & Mattias, that's the one? So is that, uh, Ebbot... and my old neighbor?
- Yeah... He's had his kid now, by the way.
- Really? So she WAS pregnant?

*smärta*

Återigen så blev han glad över låtvalet ("You always seem to pick these really awesome songs that I've never even heard of"). Sen kollade vi på YouTubekommentarerna och skrattade lite åt månniskor i allmänhet. Han undrade om det var en film eller tv-serie eller vaddå? och jag sa att jo, det är en tv-serie i fyra delar, du borde se den.

Efter den låten (som för övrigt gick skitbra och lät jättesnyggt) så frågade han Wanna play another song? We're really on a roll today och skrev, utan att jag ens svarat,in The Soundtrack of Our Lives i sökrutan och berättade att han tycker att Sister Surround är en så himla bra låt och att den hade varit världens hit i Boston när den kom ut och han fortfarande bodde där. Sen spelade vi den också och pratade om att de är så pretentiösa men på samma gång helt sjukt oseriösa, och att det är bra, för det är jobbigt med folk som tar sig själva på för stort allvar.

Nu ska jag lyssna på Bob Dylans nya julskiva som jag inte har betalat för trots att alla royalties går till välgörenhet, fy på mig.

Här är låtarna vi spelade idag:

The Soundtrack Of Our Lives

Undrar du också vad det där var nyss? Om man postar upp länkar och widgets och whatnot så kan man vinna tio biljetter till någon konsert 2010. Just nu ligger jag etta, klicka så mycket ni kan på grejerna så får jag mer poäng.
Vill du hjälpa till så mejla mig eller kommentera nedan så skickar jag dig lite länkar du kan klistra upp här och var, så får jag mer poäng och kan ta med dig på en tsoolkonsert nästa år.

tjoho!!
Det hela funkar bara om man är med i deras street team, vilket man kan bli medlem i om man klickar på någon av grejerna nedan... somehow.

Kom igen nu, hjälp till allt du kan.