Tycker om

Lite fina bilder bara.

Oooooo... Foxy Lady! (Here I come, baby)

...sådär ungefär tänkte nog min gamla dreadlock när den lånsamt arbetade sig tillbaka in i min hjärna och beordrade mig att ta tillbaka den.
Den är tillbaka nu. Fast på min vänstra sida istället för högra. Dreaden. Min lilla dreadlock som jag älskhatade hela sommaren.

Jag längtar tills den är redo för pärlor. Då kommer jag se ut som Jack Sparrow, fast snyggare, och Johnny Depp blev People Magazines sexigaste nu levande man i år så det säger inte lite.

Blir hemghorda dreadlocks snyggt i tunnt skandinaviskt hår? undrar ni kanske... och nej, det ser ut som skit, i alla fall i början.. Men jag bryr mig inte <3

Det är för övrigt (tyvärr?) inte jag på bilden.

Va?

Ursäkta om jag låter dissig. Men FUCK Emmaboda! Jag blev just inbjuden att delta i ett facebookevent, att följa med till emmaboda.

Nej tack.

För få dagar, för litet/töntigt/sämst, och för dåligt ställe (Småland, nej!). Okej; Krunis, Detektivbyrån och Skansros låter ju rätt trevligt, men artisterna gör ju sommarturnéer, right? Och de åker på så många trevliga festivaler som möjligt, i alla fall de svenska artisterna lär komma till rätt många festivaler i svea rike. Krunis kommer till P&L också, och dit kommer också The Ark. The Ark överglänser det mesta i min nostalgiska romantiserade värld. Och P&L ligger mitt i stan, en hyfsat stor stad också. Bekvämlighetsfaktor sju miljoner.

Min första prioritet sommaren 2010 är Paris, min andra prioritet är Peace & Love, min tredje prioritet är att undvika roadtripping i Amerikat, På Drift är ingen familjeförteelse, okej?

Han är min idol

Och på hans tröja står det "Nerds 2² ever".

Monsters of Folk

Vad gjorde du i torsdags? Satt du hemma och kollade på Mammas Pojkar? Jag var i filadelfiakyrkan på St Eriksplan och såg Monsters of Folk live. Jag började lyssna på dem i måndags(?), enbart för den här konsertens skull, och nu har jag, enligt last.fm lyssnat på 114 spår med dem. Dessutom har jag lärt mig spela låten Temazcal.

Monsters of Folk är en så kallad supergroup, ungefär som The Dirty Mac, gruppen som sattes ihop inför The Rolling Stones Rock and Roll Circus 1968. The Dirty Mac bestod av John Lennon på sång och kompgitarr, Eric Clapton på lead guitar, Mitch Mitchell på trummor och Keith Richards på bas (och Yoko Ono på gnäll, men det räknas nästan inte). Kort sagt var det helt enkelt en blandning av en massa jättebra band. I Monsters of Folks fall är det tre folkrockband/artister som gått ihop. Jim James från The Bright Eyes, Conor Oberst och Mike Mogis från My Morning Jacket och M. Ward.

Deras självbetitlade debutalbum är en härlig blandning av folkrock, lite smått gubbig rock, klockren country och något som jag nästan skulle kalla folk/RNB (vilket jag inte ens trodde var möjligt).

Konserten var skitbra och mysig i början, sötseg som dumlekola efter ett tag, seg som ett sluttuggat tuggummi i slutet av mitten, och lite smått brutal och fartig och jätteawesome på slutet. Bandet var klätt i mörka kostymer med vit skjorta och slips, jojomen, fint ska det vara. Conor Oberests finskor var alldeles blankputsade så att de glänste i strålkastarljuset.

Nu orkar jag inte skriva mer, jag har retorikläxa nämligen. Glöm inte att kolla upp bandet.
Videon är från någon annan konsert, men whut evaaaaah!

Några rätt så awesome foton på mig genom tiderna.

Halloween 2004

Musikalisk 2004

Naturnära storasyster 2004

Jokern 2005

Som en kanin meed ADHD som Sara sa... 2005

Världsvan Londonfjortis 2007

Musikalisk 2008

Min spegelbild i Communion 2009

Naturnära i Tyskland 2009

John Lennon New York-tröja och jacka från Chinatown. Tidigare idag.

The places where all the veins meet

'Cause it's a bittersweet symphony this life...
Bittersweet Symphyny av The Verve. Den har väl alla hört förhoppningsvis. Har alla hört The Last Time (1965) av Rolling Stones? Nej? Den är inte så bra, så det är lungt om ni inte har hört den. Lyssna lite snabbt på början av den.


Känns det igen? Nej? Ackordföljden? Kanske? Men snälla lilla, sluta vara så långsökt. Allt är inte konspirationer herregud. Jo. Jamen här då. The Andrew Oldham Orchestra gjorde en instrumental version av låten på sin skiva The Rolling Stones Songbook (1966).

See where I'm going?
Nu är det inte jag som kommit på detta, utan det har varit ett välkänt faktum länge, och Stones har fått sin beskärda andel eller mer av The Verves inkomster. Men det kunde kanske ändå vara intressant att veta. Tjohej.

Sen finns det människor som inte har någon skam i kroppen alls utan bara misshandlar vacker musik och... Yo Kanye, I'mma let you finish, but The Verve did one of the best versions of their own song ever!
Alltså... la la la? Kom igen, jag som trodde till och med Kanye West kunde bättre än så.

Dasvidaniya

Det här är en underbar film. Jag såg den på en KLM-flight mellan Amsterdam och Mexico City. Någonstans över Kanada, i en boeing 747, satt jag och grät och grät och grät och grät ända tills jag fick vätskebrist och ont i huvudet.

Det handlar om 37-åringen Amar Kaul, som får reda på att han har en elakartad tumör i magen, han inser att han har kastat bort sitt liv och gör upp en lista på saker han måste göra innan han dör. Ni vet, träffa sin gamla barndomskompis igen, lära sig spela gitarr, dricka alkohol för första gången, bli kär och så vidare. Han är som ni märker en ganska oerfaren kille. Men herregud vad jag smälte av filmen, Amar har ett hjärta av guld och är en av de mest sympatiska karaktärerna jag någonsin har haft nöjet att se i en film.

Jag skulle rekommendera filmen starkt om den gick att få tag i. Nu gör den tyvärr inte det. Eller... den går att beställa på amazon.com, men då skickas den först till USA från Indien och sedan till Sverige från USA, känns lite omständigt. Så egentligen vet jag ju inte varför jag berättar allt det här, ni kommer ju ändå aldrig få se filmen.

Jag lovar; om jag får den i julklapp så bjuder jag in hela stan på filmkväll

Jag vet att man inte får spamma, men seriöst. jag SKA vinna.

Min gitarrlärare

Ungefär varannan tisdag kommer jag hem och tänker "Herregud, jag ÄLSKAR min gitarrlärare!". Alltså, jag har ju gitarrlektion varje tisdag, men precis som med allt annat så har vi ju våra ups and downs. Idag hade jag lektion en hel timme tidigare än vanligt och när jag kom dit satt några fjortisar i musiksalen och sjöng (falskt, ska kanske tilläggas) med i någon såndär populärmusik, Lady Dadda eller Kattis Perry eller vad det nu är för dunkadunka ungdomarna lyssnar på nuförtiden. Jag kände mig lite malplacerad och sa något världsvant i stil med "eeh, ja hej, jag ska ha eh gitarrlektion med Scott", fjortisen som öppnat dörren såg ut som om hon tyckte jag var dum i huvudet och gick och sa till Scott att jag var där. Han bara "yeah, we should probably find somewhere else to be", fjortisarna bad att få låna Scotts dator så att de kunde vara inne på YouTube och hörde honom prata svenska för första gången (okay, den här, uh, switchen, är till dattorn och den här är till sången, okay, bra).

Sen skulle vi då spela gitarr och började som vanligt med "What did we do last time? right, okay, so that one was a bit hard, what do you wanna do today". Aldrig uppföljning, bara nytt nytt nytt. Jag tyckte vi skulle spela en låt med Monsters of Folk, eftersom jag ska se dem på torsdag, vi letade upp låten Temazcal och spelade den.

Scott blev skitglad och bara "Wow, this is a great song, really good song. If you like these guys you'd love, um, what are they called? Um, the Flaming Lips? Yeah... this was a really great song, is there anything else you'd like to play?" Så jag bara "Yeah, there's this song called Coming Down Cold" och han sökte på den låten.
- Coming Down Cold by Ebbot & Mattias, that's the one? So is that, uh, Ebbot... and my old neighbor?
- Yeah... He's had his kid now, by the way.
- Really? So she WAS pregnant?

*smärta*

Återigen så blev han glad över låtvalet ("You always seem to pick these really awesome songs that I've never even heard of"). Sen kollade vi på YouTubekommentarerna och skrattade lite åt månniskor i allmänhet. Han undrade om det var en film eller tv-serie eller vaddå? och jag sa att jo, det är en tv-serie i fyra delar, du borde se den.

Efter den låten (som för övrigt gick skitbra och lät jättesnyggt) så frågade han Wanna play another song? We're really on a roll today och skrev, utan att jag ens svarat,in The Soundtrack of Our Lives i sökrutan och berättade att han tycker att Sister Surround är en så himla bra låt och att den hade varit världens hit i Boston när den kom ut och han fortfarande bodde där. Sen spelade vi den också och pratade om att de är så pretentiösa men på samma gång helt sjukt oseriösa, och att det är bra, för det är jobbigt med folk som tar sig själva på för stort allvar.

Nu ska jag lyssna på Bob Dylans nya julskiva som jag inte har betalat för trots att alla royalties går till välgörenhet, fy på mig.

Här är låtarna vi spelade idag:

The Soundtrack Of Our Lives

Undrar du också vad det där var nyss? Om man postar upp länkar och widgets och whatnot så kan man vinna tio biljetter till någon konsert 2010. Just nu ligger jag etta, klicka så mycket ni kan på grejerna så får jag mer poäng.
Vill du hjälpa till så mejla mig eller kommentera nedan så skickar jag dig lite länkar du kan klistra upp här och var, så får jag mer poäng och kan ta med dig på en tsoolkonsert nästa år.

tjoho!!
Det hela funkar bara om man är med i deras street team, vilket man kan bli medlem i om man klickar på någon av grejerna nedan... somehow.

Kom igen nu, hjälp till allt du kan.

Västerbron & Vampires

Jag är medveten om att jag distansierar mig från halva jordens befolkning med det här inlägget, men eftersom bara en av de fyra som följer den här bloggen är kille, och han dessutom inte ens orkar läsa vad som står, så orkar jag inte ens bry mig.

Visst suger det när det enda som håller en uppe är stora doser av ibuprofen, paracetamol eller i värsta fall typ morfin? När man inte kan gå in i en vanlig affär utan att freaka sönder på att vissa livsmedelsföretag helt allvarligt verkar tro att "vegetariskt" är en smak. När man inte har någon aptit på något annat än choklad. När man helst inte vill öppna munnen på hela dagen trots att man i vanliga fall kan prata hur mycket som helst. När man blir helt apatisk, inte ens hittar någon musik man vill lyssna på, och bara längtar efter att klockan ska bli halv tio så att man kan gå och lägga sig.

Är halva jordens befolkning verkligen varulvar eller är det jag som är alldeles särskilt uppfuckad?

Alla som fattade rubriken får fem poäng.

Önskelista

1. Fred på jorden (den är obligatorisk, precis som "en egen häst" var i låg- och mellanstadiet)
   
2. Världens talang för att blogga, skitbra åsikter och en hel drös med läsare som kommenterar med synpunkter och reflektioner.
   
3. En fjortisfri innerstad
4. The Beatles in mono
5. Att skolan tar slut så fort som möjligt, att jag bara lär mig allt utantill på en gång, kan ta studenten imorgon och börja leta efter en plats att starta igång ett litet kollektiv.
6. Att följande människor följer med och bor i mitt kollektiv: Sara, Kerri, Eskil, Agnes, Gustav, Emzak, Rebecca, Vilma, Anders från Molotov Jive.
7. Att ingen förstör mina naiva, romantiserade bilder av saker som till exampel knark, Hare Krishna, det förflutna och framtiden.
   

God en-och-en-halv-månad-kvar-till-Jul!

akrobatiskt, George

I'm a dog chasing cars

Jag gick genom Vällingby centrum mitt i natten, klädd som Jokern i Batman. De få jag mötte vände sig om efter mig, såg skrämda ut. Jag lyssnade på soundtracket till Batman: The Dark Knight och förväntade mig hela tiden att någon skulle skjuta mig i ryggen, samtidigt som jag var untouchable. Oövervinnerlig. Skrämmande.
Jag har sällan känt mig så respektingivande. Gick med hänsynslösa, snabba steg genom vattenpölarna på Vällingbyskolans asfaltsbeklädda skolgård. Log åt tankarna i mitt huvud, tog några danssteg och klampade i vattenpölarna så att det stänkte.

Det blev en pojke.

För att knyta tillbaka till det här.
Grattis.


(aaaargh who am I kidding? jag vill DÖ!)

Min värld gick just sönder.

Med andra ord: I need to sort my priorities out.
Seriously.

Steve Jobs misslyckas äntligen med tankeläsandet

"Jag måste ha lite fartig musik om jag ska orka städa mitt rum" tänkte jag och satte min iPod på shuffle. Här är de fem första låtarna som kom upp.

1. Mitt Kvarter - Markus Krunegård
2. Simple Twist of Fate - Bob Dylan
3. Second Life Replay - The Soundtrack of Our Lives
4. Ghost Song - The Doors
5. Heartbeats - José González

fail

Shit vad tjejigt att tänka på allt det här.

(För att fatta följande inlägg måste du veta att Mattias är lika med Mattias Bärjed.)

Jag kollade nyss på någon cheesy amerikansk tv-serie. Ett par gifte sig spontant utomhus och deras bästa vänner var där och någon spelade akustisk gitarr i bakgrunden. Och precis innan hade jag sett på något annat program, där de pratade om Valentino och hans helt underbara, fabulösa kreationer (jag kan inte förstå att jag just skrev det där...). Så jag började såklart tänka på brudklänningar och coverband och cateringfirmor och så. (För övrigt så hade jag - inser jag nu - kollat på ett Scrubsavsnitt tidigare där Carla och Turk börjat planera sitt bröllop)
Iallafall.

När (om?) jag gifter mig ska mitt bröllop vara som bröllopet i Upp Till Kamp. Inklusive mustaschen, bilen och Mattias Bärjed på gitarr.
Och så tänkte jag visa er klippet med bröllopet, men när jag körde in det i Movie Maker för kraftig modifiering så visade det sig att det finns två ljudspår, och det är ljudspåret med kommentarerna som automatiskt kommer upp i Movie Maker. Och hur kul är det att kolla på ett klipp och bara höra "och... ett rörande ögonblick. Jag minns hur vi liksom dansa de och åh titta dit titta dit! och ba haha. eh såatte alla de här bilderna motbilderna är från samma sekvens".

Njäe. Inte så kul kanske. Fast ganske tillfredställande för min nördighet med följande kommentarer (nedtecknade som de sägs och därför lite talspråkiga och konstiga):
någon: ...och vem har vi hääääär? haha
någon annan: Mattias!
Mattias: Juste, här återknyter vi till etta... avsnitt ett igen. Ådetvar det var fan ingsf... vi letade ju låt här, och vi kunde inte komma på vad vi skulle spela här
någon: Aa ni hade en massa förslag.
Mattias: Så kom eh aa det var Fannys idé att vi skulle köra... den här låten igen.
någon: Och här....
Mattias: Aa vi hade ju bara en chans på oss eller vad man ska säga
någon: [ointressant babbel] ...och jag kommer ihåg vi hade en chans, ljuset föll, vi skulle till nästa plats, det var ett rent helvete.
/../
...och du spelar ju live. som vanligt.
Mattias: Mm... amen just att det var en chans gjorde ju att det blev den här nerven som man ofta ah... aa, vill komma åt

någon: Och det här är ju Tommy and the Heartbreakers här. På scenen. Minus Tommy då.
Mattias: Vi var ännu hårdare.
någon annan: Aa det hade vi ju en idé om att vi skulle mm... Mattias eller nån annan i bandet skulle komma då i nån sånhär arbetspickup duvet där det skulle stå då "Mattias plåtslageri" eller nåt...
Mattias: Jag har ju inte körkort så det gick ju inte.
[alla fnissar]
någon annan igen: ...så man såg att det var knegarkillar för lite förebilden till Tommy and the heartbreakers är ju dåååe Shakers...
[och sen övergår allt i ointressant babbel igen]

Mina kommentarer på de här kommentarerna skulle väl vara:
1. Mattias har inte körkort, Markus Krunegård har inte heller körkort. Intresseklubben! (I was quite serious there. Jag har faktiskt antecknat det. I huvet.)
2. Menvaddå. Det kan ju inte stå Mattias plåtslageri på bilen. Vem är Mattias? Det finns ingen Mattias i serien! Mattias Bärjeds rollkaraktär heter faktiskt Anders. Ska det vara så svårt att förstå när man till och med jobbat med serien?
3. Talspråk är sjukt svårt att skriva, man pratar nämligen inte med kommatecken, bisatser och uttal på T:et i "Det".

Långt och ointressant blev det. Igen.
Det bjuder jag på.

Ännu ett inlägg i Blur vs. Oasis-debatten. Visserligen taget från kommentarerna till en Blurvideo, men ändå.
Översta kommentaren är väldigt bra.
Klicka på bilden så blir den större.

Insomnia

Mitt i natten
Jag försöker inte längre
Det går aldrig om man försöker
I won't get to get what I'm after
Så jag tänder ljuset
Drämmer på sextiotalet
Och låter mina sinnen dansa
Hjärnans solkatter målar taket
Precis som jag ville ha det
Till the day I die

Och jag sluter ögonen
Dansar i leran
Säger:
"Jag måste faktiskt äta langos den här veckan"
Kär men jag vet inte i vad

Nästa sommar sover jag under bar himmel.

glamrockarna älskar hippiesarna älskar punkarna älskar indiekidsen ♥

Markus Krunegård igen då

Idag har jag koncentrerat hela min talang? kreativitet? hjärnkapacitet? whataver? på att komprimera ned hela radiosändningen med Markus Krunegård i P3 Live Session nu i onsdags till tolv spår. Jag har tamigtusan photoshoppat till ett skivomslag också med hjälp av en bild jag själv tog på radiohuset och en massa loggor och typsnitt och grejer jag hittade på markuskrunegard.se.
Det var ett idogt arbete.

01. Prinsessan Av Peking
02. Benny
03. Mitt Kvarter
04. Stjärnfallet
05. Lev Som En Gris Dö Som En Hund
06. Isande Diskant
07. Kär I En Borderline
08. Fel På Hjärnan
09. Trelleborg - Travemünde - Världen
10. Hollywood Hills
11. Hela Livet Var Ett Disco
12. Lika Barn Leka Bra

Ska nog photoshoppa fram en baksida till skivan också och faktiskt printa ut och bränna och allt sånt. För jag gillar min idé, jag gillar musiken, och jag gillar skivor mer än jag gillar mp3- och jpeg-filer.

Fast vi bara kännt varann i elva timmar

Suddig bild, jag vet. Men atmosfärisk och så, och det är ju det viktiga.
Markus var sötåfin. "Välkommen till Markus Krunegårds svensexa" sa han själv om alla pinsamheter som rotats fram. Gamla raplåtar, en historia om hur han sjungit en lång visa på en halvtimmespromenad när han var tre och ett halvt år gammal, visa ord av finska mamma och en hel del knäppa historier och minnen.
Han var fin som vanligt. Vi hade roligt. Jag snodde hans plektrum.

Ah! det var fint! kärleken flödade i studio fyra den här vackra kvällen i november.

Herregud

Imorgon bär det av till min tredje? andra? kruniskonsert (tredje? nä, laakso räknas inte)

Gråter över: Ringen på vänstra ringfingret där
Skrattar åt: jag ska se Krunis imorgon helt gratis
Biter på naglarna över: Labbrapport, matteprov, matteomprov, bok, retoriktal samt att ställa en fråga till Markus Krunegård i livesändning (p3 runt niohalvtio(?) imorgon)
Lyssnar på: låten ovan och en massa annat av Markus
Läser: A Clockwork Orange av Anthony Burgess
Pluggar: ingenting. jag är lat och kommer straffas för detta så fort gymnasiet är avklarat.

Mattias Bärjed

Om man mår lite dåligt så hjälper ju musik för det mesta, det vet alla. Men vet alla att den absolut bästa musiken när man är småsur eller besviken eller ledsen eller vad som helst är filmsoundtracks av Mattias Bärjed?
Mattias Bärjed är (som bekant?) gitarristen i The Soundtrack Of Our Lives, men han är också sjukt bra på andra soundtracks. Som soundtracken till Upp Till kamp och Familjen Babajou.

För övrigt är han finast och bäst på alla andra sätt också. Och jag har träffat honom, plus i kanten på det. Och han siktade på mig när han kastade strumpor och skor och whatnot från scenen, ännu mer plus i kanten. Och han har en mustasch, jättemassa plus.

<--- whii! ♥

Is that a pooshka in your carman or are you just happy to viddy me?

Som ni ser av rubriken så älskar jag det påhittade ungdomsspråket i A Clockwork Orange. Utifrån sammanhanget borde ni nu kunna tre ord på nadsat som språket kallas. Nadsat betyder för övrigt tonåring.

Och bilden: Damon Albarn gillar tydliden också A Clockwork Orange. Han är sneety.

Hela videon till The Universal har lite clockworktema.

Lösögonfransar!

Måste bara visa en närbild, bara for the sexyness of it.

Jag gillar min ögonfärg btw. Antagligen det jag är mest nöjd med med mitt utseende.

I'll lomstick that devotchka's litso with my britva, my droogs!

Jamenvisstserru. Jag blev bjuden på ett riktigt hallowenparty ungefär två timmar efter att jag köpt A Clockwork Orange på akademibokhandeln, så det var ju ingen tvekan om vad jag skulle klä ut mig till. Det blev till att leta hatt, prova tighta vita jeans, och köpa lösögonfransar i massor.
Slutresultatet blev riktigt bra. Cylinderhatt istället för plommonstop blev det, och några vita hängslen eller svarta kängor kunde jag inte hitta. Men det var nära nog, och ärligt talat så är jag nöjd bara med att vara den enda tjejen på festen som faktiskt klätt ut sig på riktigt och inte bara gått in för att se sexig ut.
Jag ska aldrig någonsin klä ut mig till sjuksköterska, bara så ni vet. (Jokersjuksköterska kanske, men det är en annan sak liksom)

För övrigt hade en kille på festen klätt ut sig till Jokern. Farligt. Om jag hade druckit mer än de tre eller nåt cidrarna (vad fan heter cider i plural?) hade jag säkert börjat klänga på honom. Jokern!!

Man kanske undrar varför jag är så himla kär i alla galningar, vad som är grejen med Alexander DeLarge, Jokern, Jean-Baptiste Grenouille och Brian Jones. Och det är så att... eeeh... okej jag vet inte, men jag tilltalas av vansinne, självständighet och fritt tänkande är sexigt, och ärligt talat; det är jävligt fritt att bara skita i samhällets normer och spela helt efter sina egna regler.
Sen kanske man undrar varför Rolling Stones gitarrist står med på listan ovan, och det är för att han var galen. Seriöst. Helt knäpp i huvet.

Den där festen då, hur var den? Well... allt jag kunde tänka på var hur värdelös musik det var. De borde spelat lite Ratatat och Hockey istället.