Heja heja!

Heja Obama! Fredspriset för förväntande stordåd var något nytt, men jag hejar i alla fall på honom (fastän jag hellre skulle gett honom litteraturpriset). Dreams of my father är inte dålig, men jag antar att priset är till för skönlitteratur, så han skulle väl antagligen inte kunna få det.

"Men alltså lyssna på vad jag säger nu, världen är en plats."
"Jaha, så världen är en plats alltså."
"Det är ju det jag säger"
Vi var på väg tillbaka till bilen efter en middag i Hyde Park och Johnnie var på frejdigt humör. Det var han ofta, särskilt efter en god måltid med vin. Första gången jag träffade honom, medan han fortfarande arbetade med en medborgarrätts i City, hade han börjat förklara förhållandet mellan jazz och österländsk religion för mig, och sedan girat ut i en analys av svarta kvinnors bakdelar innan han slutligen landade i frågan om amerikanska centralbankens räntepolitik. I sådana stunder brukade hans ögon spärras upp; han började prata snabbare; hans runda skäggprydda ansikte började stråla av barnslig förundran. Det var väl en av anledningarna till att jag anställt Johnnie, den där nyfikenheten han hade, förkärleken till det absurda. han var en bluesens filosof.
"Men till exempel", sa Johnnie nu. "Häromdan är jag på väg till ett möte uppe i State of Illinois Building. Du vet att den är öppen i mitten, va ... stort atrium och grejer. Men i alla fall, killen jag ska träffa är sen så jag står bara där och tittar ner på lobbyn från tolfte våningen och kollar in arkitekturen och då helt plötsligt flyger en kropp förbi mig, Självmord."
"Det har du inte sagt nåt om ..."
"Ja nä, jag blev ju rätt skakig. Trots att jag var så högt upp hörde jag kroppen landa som om det var alldeles intill. Hemskt ljud Så fort det hände kom en massa kontorsfolk rusande till räckena för att se vad som hade hänt. Vi tittar ner allihop och visst, där ligger kroppen, helt förvriden och lealös. Folk började skrika, höll händerna för ögonen. Men det märkliga var att när folk väl hade skrikit klart så gick de tillbaka till räcket för att titta en gång till. Så skrek de och höll för ögonen igen. Och vad skulle det tjäna till? Vadå, vad väntade de sig andra gången de tittade? Men så är det ju, folk är konstiga med det där. Vi kan inte motstå den där morbida skiten alltså ..."
"Men, men. Polisen kommer dit, hägnar in det hela med rep och för bort kroppen. Sen börjar vaktmästarna göra rent. Inget särskilt liksom - kvast och mopp bara. Skrubbar bort ett liv. Allt är ordnat på fem minuter nånting. Fullt rimligt antar jag ... jag menar det krävs ju inte någon särskild utrustning eller kläder för nåt sånt. Men det får en ju att börja tänka. Hur känns det att vara en av de där vaktmästarna och moppa upp nåns kvarlevor? Nån måste ju göra det, eller hur? Men hur känns det att äta middag på kvällen sen?
"Vem var det som hoppade?"
"Det var precis det jag skulle komma till, Barack!" Johnnie drog ett bloss på cigaretten och lät röken ringla ur munnen. "Det var en ung vit tjej, alltså. Sexton sjutton nånting. En såndär punkartyp med blått hår och ring genom näsan. Efteråt undrade jag vad hon tänkte på när hon åkte upp med hissen. Vadå, folk måste ha stått alldeles intill henne på vägen upp. kanske tog de en titt på henne och kom fram till att hon var ett missfoster och så gick de tillbaka till att tänka på sina egna grejer istället. Du vet befodran på jobbet eller senaste Bulls-matchen eller vad som. Och så hela tiden står tjejen där bredvid dem med all den smärtan inombords. Måste vara en hel del smärta ju, för prcis innan hon hoppar måste hon ju tittat ned och fattat att det här kommer jävlarimig göra ont på riktigt."
Johnnie fimpade cigaretten mot skosulan. "Det är alltså det jag försöker säga, Barack. Ett helt panorama av liv där ute. Massa sjuka grejer som pågår. Så måste man fråga sig själv: händer det här nån annanstans? Finns det nåt motstycke till den här skiten? Frågar du dig aldrig det? "Världen är en plats", upprepade jag.
"Ja där ser du! På allvar alltså."
Vi hade nästan kommit fram till Johnnies bil när vi hörde en låg knall - kompakt och hastig, som när en balong smäller. Vi tittade i dwen riktning ljudet kommit ifrån och såg en ung man komma runt ett hörn snett mittemot oss. Jag minns inte så tydligt hur han såg ut eller vad han hade för kläder, men han kan inte ha varit äldre än femton. Jag minns bara att han sprang som besatt. Gymnastikskorna lät ingenting mot trottoaren. Hans gängliga lemmar flaxade helt vilt, hans bröst sköt ut som om han försökte spränga ett inbillat målsnöre.
Johnnie slängde sig platt mot en gräsplätt framför en av lägenheterna och jag var inte sen att följa efter. Några sekunder kom ytterligare två pojkar runt samma hörn och sprang så fort de kunde de också. En av dem - kort, fetlagd, iklädd byxor med resår nedtill - viftade med en liten pistol. Utan att stanna för att sikta avfyrade han tre skott i riktning mot den förste pojken. Sedan, när han insåg att hans mål var utom räckhåll, saktade han ned till gånghastighet och stoppade in vapnet under tröjan. Hans magre, storörade kompan hann ifatt honom.
"Dumma jävla fitta", sa den magre pojken. han spottade belåtet och de båda skrattade tillsammans och fortsatte sedan gatan fram. De var åter barn, och deras figurer kastade långa skuggor över asfalten.

Om du orkade läsa hela den där texten så förstår du nog vad jag menade med litteraturpriset. Heja Obama!


En annan person som utförde stordåd i sitt liv är John Lennon, och igår hade han fyllt 69 år om han levt. Det är en aning sanslöst galet mycket, men John lennon kommer aldrig vara äldre än 40 år, och hur många dumma skare han än gjorde, hur vidrigt han än betedde sig mot Cynthia och Julian, hur galet kontrollfreak hans änka än är, så kommer han alltid vara ett geni, en konstnär och en fredskämpe.
Jag hade egentligen skrivit av ett stycke ur boken John av Cynthia Lennon också, men det var så tamt och trist i jämförelse med utdraget ur Min far hade en dröm, så jag skiter i det.
Vi kör på en video istället


Och ett till kanske... Ett inslag gjort av en komiker 1964. Det hela går i stort sett ut på att John är författare och hans tre vänner George Parasol, Ringo Stone och Paul McCharmy hjälpte honom att stava orden i boken.
Det hela flippar på sedvanligt vis ut totalt.
Heja John!