Midnattsbloggande

Äh, det känns ju aldrig som midnatt ens längre nuförtiden. Why am I here? I'm here because I have no fucking choice. Om man spolar tillbaka till där innan allting började så kan man hitta ett hidden track.

När ditt internet dör vill jag också dö. Det är pinsamt och patetiskt och nästan helt sant, lite överdrivet bara.

Fan.

Jag längtar efter regninga svala dagar och smärtstillande och att få sova i ett helt år. Det känns aldrig som midnatt nuförtiden. När jag var sex år sov jag över hos min bästis och vi bestämde att vi skulle ha en fest mitt i natten. Vi skulle lyssna på Aqua och äta jättemycket godis när hennes föräldrar hade gått och lagt sig. Klockan nio, kanske till och med halv tio, tyckte vi att vi hade varit vakna hur länge som helst och smög ut mot köket, men hennes föräldrar var i vardagsrummet och sa åt oss att gå och lägga oss igen, så vi gick och la oss igen, kallade tyst hennes mamma för dum, svor att ha en riktig fest senare när de hade gått och lagt sig på riktigt, sen somnade vi.

Vi hade roligt i Berlin. Kanske för att vi var sex år gamla. Kanske för att det var okomplicerat att gå i skolan när man var sex år, för att hemläxorna bestod i att öva läsläxan. Mor har en ros, far är rar. Jag låtsades läsa tyst men i hemlighet viskade jag, jag skämdes för att jag inte kunde läsa tyst, fast det kunde egentligen ingen annan heller. Kanske hade vi roligt för att vänskap i allmänhet var enkelt. Nu så är vi bästisar och så säger vi så min värsta konflikt var rivaliteten när jag helt sonika bestämde mig för att jag ville vara Malins bästis istället för Lindas för att jag och Malin hade likadana ryggsäckar och våra mammor jobbade på samma jobb.

Jag vet inte om jag tycker bäst om Erik Satie eller Paul Simon.

Jag önskar att jag fortfarande bodde i Berlin. Egentligen spelar det ingen roll, det är precis lika långt ifrån platsen jag egentligen vill vara på ändå.

Alla vänskapsförhållanden var så himla enkla när jag bodde i Berlin. När jag flyttade hem till Sverige blev jag kompis med Teddy och ibland var vi nästan bästisar men när han fick vara med killarna och leka så ville han inte vara med mig längre. Vi brukade berätta konstiga vitsar och alla tyckte att vi var konstiga, till och med jag tyckte faktiskt att han var konstig, men jag tyckte om honom ändå. En gång bröt jag ihop och grät för att alla var så elaka mot mig och mamma frågade vad det var som folk gjorde och jag grät ännu mer och sa att de var minsann inte bara elaka mot mig utan de var dumma mot Teddy också, han fick faktiskt inte vara med och leka ibland och folk sjöng Teddybjörnen Fredriksson för att reta honom, och det var faktiskt dumt.

Hans mamma kom från Thailand. Jag har fortfarande kvar presenter jag fick av honom, han gav de bästa födelsedagspresenterna, häftiga grejer från Asien. Jag fick en gång ett tjockt block med typ koreanska anteckningspapper, alla var olika, med storögda flickor, tufsiga katter och små texter på tveksam engelska, typ "Tinkle Cat. All the wishes in my mind soared into the skies were reflected in my own eyes... Hello! My name is Lovely Cat. I just want to stay with you..." och så en teckning av en darrig liten katt med glansiga ögon. Eller "Happy Koro ~! You and I flying high, we can high high up to the sky..." och en vit kanin med rosiga kinder. Eller en liten blond tjej med ett groteskt stort huvud och ingen mun och texten "Hello? My name is Sandy. Today is Funny-Day! My cute friend, Lovely Sandy."

Jag känner att jag driftar bort här, anteckningsblocket förtjänar definitivt ett eget inlägg senare, kanske när min nyinköpta scanner anländer (woo!).

Jag försökte hitta Teddy på facebook, men jag kommer inte ihåg vad han hade för efternamn. Dessutom vet jag inte om han står som Teddy, Theo eller Theodore. Jag tror inte han har facebook, typiskt honom.