2009 i bilder.

Mitt år i bilder, kanske inte den mest kompletta listan. Kanske inte heller så värst intressant. Men jag har fipplat med alla bilderna utom tre så det är fint (?), någon som kan gissa vilka bilder som är orörda? Några av bilderna är inte mina, credit where credit is due till Sara, Vilma och Emzak.

2009

Tänkte mig en såndärna årskrönika. Mitt minne är ett såll som man brukar säga, så om något hänt fast jag inte har skrivit upp det i vare i bloggen eller dagboken så är det nog tyvärr för alltid förgånget.

Januari
Mina nyårslöften inför 2009 var som följer (direkt citerat ur min dagbok):

• Inte vara så jävla puckad jämt. Tänka innan jag pratar, inte säga allt jag tänker samt sluta skratta åt mina egna tankar så att folk tror att jag är skitzo.
• Fortsätta träna regelbundet, keep up the good work, babe!
• Sluta tråna efter [namn] den Underbare i all hemlighet utan att göra något åt saken, lärde vi oss inte av [ett annat namn]-episoden att initiativ är bra?
• Sluta sitta framför datorn i timme efter timme, tänkbara alternativ:
  - Baka
  - Träffa kompisar (once again: INITIATIV)
  - Spela gitarr
  - PLUGGA
  - Läsa böcker
  - Ta Promenader, vad hände med den fina vanan?
  - Teckna
• Köpa kalender och faktiskt använda den. Skriva upp events, födelsedagar, prov, läxor, idrottsdagar osv.
• [totalt übercensurerat nyårslöfte som handlade om knark]

Nummer ett gick det väl sådär med, nummer två skrattar jag i ansiktet, likaså tre, fyra och sex. Nummer fem lyckades, woo! Nummer tre... nej. blä. fy. det talar vi aldrig om igen, okej?
Och ja, jag skrev faktiskt den obegripliga meningen "keep up the good work babe".

I övrigt kantades nog januari av idioti och nyvunna vänner, tack för det, förresten, Eskil, Agnes, Gustav, och vemlurarjagegentligen?ingenaverläserbloggenändå.
Barack obama vann valet, jag skrämde bort potentiella sökande på skolans öppna hus och vänner till mig hängde i Oasis turnébuss.

Februari
Jag startade min blogg, fast på blogg.se dårå. Ett av mina första insiktfulla inlägg var "Om Harry Potter, rockmusik och bögar hör hemma i helvetet måste ju helvetet rocka fett. Eller hur?"
I övrigt var inte februari överdrivet intressant.

Mars
Inte godiset och inte planeten, månaden. Kantad av stress, verkar det som, när jag blickar tillbaka i bloggarkiven. Men också en enormt trevlig upplevelse i form av ett möte med Bob Dylan. Okej, inte så att jag liksom träffade honom eller nåt, men det var som typ ett musikaliskt möte, eller? andligt? något sånt. Han spelade och sjöng, jag skrek och hoppade. I perfekt harmoni.
Sedan, när några kompisar till mig fyllde år, så fick jag ännu lite nya vänner, utflippat och trevligt gäng det där.

April
Jag åkte till Mexiko och herregud orkar jag berätta mer om det? Jag lovar att publicera resten av resedagboken framöver.
Resten av månaden var ointressant. plain.

Maj
Jag, Hasto, Gustav, Josefin, Eskil, och Agnes åkte till Eskils landställe i Eskilstuna (I know, right?!!!). Årets första bad. Svinkallt. Napoleon Dynamite och Remember The Titans, Jimi Hendrix på gräsmattan, Josefins analoga kamera.
Min Hugh Jackman-obsession startade så smått, eller with a bang kanske. Jag kollade på The Dark Knight för första gången också och började inse att galenskap är sexigt om det sköts på rätt sätt (Alexander deLarge, Jokern, Jean-Baptiste Grenouille, once you go mad you never go back).

Juni
Sommarlov. Praise the lord! Feastivalsommar med Södra Latin-vänner, sjöng snoppmätartävlingen med champagneberusad Agnes, överförfriskad Anna och glamrockare från Örebro, Rebecca sa: " Först gick hon och kollade på sina armar och ba shit kolla vad långa de är! och sen satt alla och grät." och jag lyckades äntligen hjälpligt förstå nutida populärmusik.
Såg följande band och artister under Peace & Love (kronologiskt och komplett med mina anteckningar om spelningarna):

• Thomas DiLeva över förväntan, flum
• Molotov Jive de trodde de var bättre än de var
• Laleh hög? jättesöt
• Hoffmaestro & Chraa flippade, galen publik
• Carl Barât antagligen bättre om man hört honom förr
• Simon Norrsveden låter liten, helt OK
• Detektivbyrån SÅ mysiga
• Lars Winnerbäck precis som på CD. tråkig.
• Hockey ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
• Promoe Inget jag inte väntade mig, äckliga dreads
• The Soundtrack of Our Lives bästa konserten ever
• Ratatat spejsat
• Thåström depressing, men Var Är Vargen äger
• Mötley Crüe najsnajsnajs
• Pete Doherty lite trist men trevligt. Death on the Stairs!
• The Stranglers snygg synth och bas
• Erik Hassle kommer bli stor
• The Sounds röjigt, gillar inte Maja
• Ulf Lundell ...han e speciell. energi!
• Mando Diao ♥
• Melody Club bäst ♥
• Laakso fintfintfint! Markus är ~het!~
• Chris Cornell Lovely, jag grät på Billie Jean
• Håkan Hellström hans byxor representerar hans musik, de är lila och glansiga men eftersom de inte är tighta går hela poängen förlorad.

Jag föll pladask för The Soundtrack Of Our Lives, och resten är historia. typ. eller? whatever. Jag föll också åter för Melody Club eftersom Kristoffer tog tag i min handled under sin stagedive. Jag levde på det ett bra tag, köpte en tröja, köpte en skiva, läste deras blogg, skrev i gästboken på deras hemsida. Sedan köpte jag en skiva med TSOOL, obsessade.

Juli-Augusti
För det var sommarlov och allt flöt ihop.
Jag var hemma ensam några dagar, uppe till klockan tre på natten, lyssnade på Communion på högsta volym, jobbade på dagarna, åkte till landet ett tag, var hemma, åkte till Göteborg, åkte till Småland, åkte till Hamburg, åkte till Norderney, åkte hem hela vägen på en dag. Såg Moto Boy live gratis på Brunkenbergs torg, började skolan igen, hängde med Emzak, gick på skansen, såg TSOOL live igen, träffade bandet, kärlek. Skrev tolv sidor i min dagbok om mötet. De publiceras aldrig på internet. Aldrig.

September
Jag började ta gitarrlektioner. Min gitarrlärare är skitsnygg och påverkar min engelska accent åt det negativa Boston-hållet. Skolan drog igång på riktigt, jag bloggade nästan bara om TSOOL och flyttade bloggen hit. Kiss my ass blogg.se! Köpte Hockeys skiva. Fem smultron på den.

Oktober
I min dagbok står det "trött som döden, vintarns korta dar är långa i år", jag blev imponerad av mig själv när jag vid ett tilfälle trodde att jag själv skrivit det, insåg sedan att det var Markus Krunegårds citat. Min gitarrlärare, som förut bode granne med Mattias Bärjed, gitarristen och min favorit från TSOOL, berättade att han sett Mattias flickvän the other day och hon hade varit gravid. "so there goes your chanses with this guy". Långt förnekelsestadie inleddes den dagen, Mattias kunde ju inte få barn, han kunde inte ha en flickvän heller, nej det går ju inte, han hade ju så gott som stött på mig när vi träffades, eller flirtat, eller så log han bara mot mig, eller bara sa att jag borde bjuda honom nästa gång jag hade Upp Till Kamp!-marathon, eller konverserade han bara? njäh, han kan i alla fall inte ha en gravid flickvän.
Markus Krunegård släppte nytt, jag såg honom på Bengans, fick en komplimang för mina glasögon, han har också flickvän. Jag bloggade om Markus och Markus alone. Blev bjuden på utflippad, slightly fjortis-ish halloweenfest och gick som Alexander deLarge från A Clockwork Orange.

November
Fick IG på ett matteprov och började tappa greppet på allvar. Såg Krunis igen, på P3 Live Session. Mattias Bärjed fick barn och mitt förnekelsestadie tog slut. depressing. Försenad halloweenfest, jag var Jokern. Sedan såg jag och Agnes Monsters of Folk och på en vecka klättrade de upp till topp tio på mina all time mest lyssnade artister på last fm.
Mycket studiestress och skit.

December
Vann tävling om 10 TSOOL-biljetter och mejlade lite med Holger, le manager. Blev erbjuden att köpa knark men tackade nej. Musikkalendern blev ett fint projekt att medverka i, årets mest lyckade. Fick julklappar, åt kött (förlåt, mig själv), firade nyår.

så. ingen bryr sig. läs inte då. nu ska jag sova.

Drumroll...

och här har vi min kompletta men kryptiska sammanfattning över 2009

Nyår! weeeeooo!! tjoho!! alla smsar som galningar!

I morgon bär det av till Vemdalen med två av de vackraste knäppaste och underbaraste människorna jag känner (+ min familj).

Jag ska udda nog inte åka skidor, så datorn med dvd-läsare, ett gäng böcker och min iPod kommer nog komma väl till pass. Ska be Johanna ta med sin bok, egentligen Saras bok, med beatpoesi. Vi är duktiga och intellektuella nämligen.

Eftersom alla i hela vägen undrar så använder jag Pixlr för att piffa upp mina skitfula billigdigitalkamerafoton.

The exquisite art of egofotografi

Det här är en gif egentligen. klicka på den!! wehoo alla är glada!!

Musikvideor

Jag har roat mig med Movie Maker på sistonde. En video full med stulna klipp och bilder och en video där jag bara filmat rakt in i mitt nya kalejdoskop.
Enjoy som de säger på Coca-Cola.





Jag gjorde en till version av den lite smått tråkiga kalejdoskopvideon.

Go fuck yourself with your atom bomb

Poesi är ganska enormt fint. Känner min intellektuell som inbillar mig att jag förstår. Men det är bara det man kan göra väl? Inbilla sig? Man kan inte mer än tro att man förstår. Man kan inte kunna poesi som Ben Whishaw sa på bio.

America this is quite serious.
America this is the impression I get from looking in the television set.
America is this correct?
I'd better get right down to the job.

Speaking of which. Visst pajar den amerikanska manliga speakerrösten trailern till Bright Star? Mitt bland allt det fina brittiska edvardianska do you have John Keats' poem book? och my stitching has more maritial admirers than your scribblings put together och there is a holiness to the hearts affections så klämmer de in en riktig CNN-röst som abrupt påpekar att HEE WAS A DRRREAMERR!! men snälla han är ju poet så det fattar vi ju nästan och inledningen också eftersom han börjar med att berätta om en dröm.

Trailermakare är inte poeter kan vi ju sammanfatta det hela. De har säkert ölkepsar, snusprillor och jeans med buttcrack. När det kommer en film utan explosioner blir de troligtvis helt ställda.

Nog klagat nu.
Lyssna på den där dikten ovan.
mnehej, läs den då.

Decenniets bästa skivor - en lista

Top Artist: Eminem
Top Billboard 200 Album: 'N Sync, "No Strings Attached"
Top Hot 100 Song: "We Belong Together," Mariah Carey
Top Country Artist: Toby Keith
Top Country Album: Carrie Underwood, "Some Hearts"
Top Country Song: "Somebody Like You," Keith Urban
Top R&B/Hip-Hop Artist: Alicia Keys
Top R&B/Hip-Hop Album: Dr. Dre, "2001"
Top R&B/Hip-Hop Song: "Be Without You," Mary J. Blige

Där, jag stal lite från billboard.com. Deras statistik över 00-talet var det.

Men bästsäljande är inte lika med bäst, inte för mig i alla fall, jag som är så himla indie. Just nu är jag lite världsfrånvänd efter att ha lyssnat in mig på en massa klassiskt, men I'll be right back with you.

På den här listan tar jag bara upp album som jag faktiskt lyssnat på, så Joni Mitchells Both Sides Now kommer inte med, inte heller kommer Aquarius; Aquas andra skiva komma med, för den är inte bra, för att vara med måste skivorna alltså uppfylla tre kriterier:
1) Att de är bra.
2) Att jag har lyssnat på den.
3) Att de släpptes någon gång mellan 1/1/2000 och eh... idag.

Samlingsalbum får inte heller vara med.

Så, i kronologisk ordning, med Wikipedia som enda källa, presenterar jag nu 2000-talets bästa skivor.

• 2000
  - Standing on the Shoulders of Giants Oasis
  - Selmasongs Björk
  - Music Madonna
• 2001
  - Vespertine Björk
  - No More Drama Mary J. Blige
  - There Is Hope First Floor Power
• 2002
  - Vapen & Ammunition Kent
  - American IV: The Man Comes Around Johnny Cash
  - In Lust We Trust The Ark
  - Music Machine Melody Club
• 2003
  - American Life Madonna
  - Think Tank Blur
• 2004
  - Good News For People Who Love Bad News Modest Mouse
  - Tyrannosaurus Hives The Hives
  - How To Dismantle An Atomic Bomb U2
  - Irish Son Brian McFadden
  - State of the Ark The Ark
• 2005
  - Mezmerize System of a Down
  - Du & Jag Döden Kent
  - Don't Believe the Truth Oasis
  - Laleh Laleh
• 2006
  - Stadium Arcadium Red Hot Chili Peppers
  - Hets Hets
• 2007
  - Twelve Patti Smith
  - Raising Sand Robert Plant & Alison Krauss
• 2008
  - Flight of the Conchords Flight of the Conchords
  - Fleet Foxes Fleet Foxes
  - E18 Album Detektivbyrån
  - Wermland Detektivbyrån
  - You Are Here Thenewno2
  - Markusevangeliet Markus Krunegård
  - Communion The Soundtrack of Our Lives
• 2009
  - Together Through Life Bob Dylan
  - My One and Only Thrill Melody Gardot
  - Goodbye To Romance Melody Club
  - Mind Chaos Hockey
  - Monsters of Folk Monsters of Folk
  - Lev Som En Gris Dö Som En Hund Markus Krunegård
  - Prinsen Av Peking Markus Krunegård
  

Sådär, en lång lista blev det, men herregud, ingen sådan här post ska vara utan en top fem, så nu ska jag gnugga geniknölarna och stryka nästan hela listan.

- Vapen & Ammunition Kent
- Think Tank Blur
- Good News For People Who Love Bad News Modest Mouse
- Twelve Patti Smith
- Wermland Detektivbyrån
- Communion The Soundtrack of Our Lives
- Together Through Life Bob Dylan
- My One and Only Thrill Melody Gardot
- Mind Chaos Hockey
- Monsters of Folk Monsters of Folk
- Lev Som En Gris Dö Som En Hund Markus Krunegård

Pshhkej, så jag fick ned det till en top 11. Försökte få till en top 10 i alla fall men det bara gick inte. Det som står närmast till hands är att ta bort Kentalbumet av personliga anledningar, men det är verkligen inte schysst då det verkligen verkligen förtjänar sin plats, så top 11 blir den slutgiltiga formen. Sedan kanske det ska påpekas att när jag skriver Lev Som En Gris Dö Som En Hund så tycker jag att Prinsen av Peking liksom automatiskt kommer med. De är ju i grund och botten en dubbelskiva. Samma sak är det med E18 Album och Wermland, de hör ihop, de är så lika.
Fler album än dubletterna går verkligen inte att få bort, och tro mig, jag har försökt.

Några honourable mentions ska jag väl ändå få plats med innan jag slutligen publicerar denna (som har legat som utkast ett bra tag). De där albumen som klarade top 15 men inte riktigt klarade sig till den där löjliga topp 11-gränsen:

Fleet Foxes självbetitlade debut, Melody Clubs senaste, Goodbye To Romance, som sammanfattar hela min sommar 09, Selmasongs av Björk, soundtracket från en film som fått mig att gråta som ingen annan, och slutligen Irish Son av ex-westlifearen Brian McFadden. Den satte verkligen ton för mitten av decenniet, och jag lyssnar på den än idag.

Alla skivor i den långa listan länkar till sin spotifylänk, om skivan inte finns där så länkar det till last FM och länken är röd. (E18 Album länkar till EP:n Hemvägen, då E18 Album i stort sett bara är en förlängd version av denna och inte finns på spotify)
Hoppas folk läser detta, så mycket möda som ligger bakom.

Todaloo, motherfuckers!!

Filmer som ska ses, förr eller senare.

todaloo

Svensk [ja vaddå?] at its best.

Jamen vad är det för musikstil egentligen. Jag lägger med en besviken suck till alla mina Hiveslåtar i rockkategorin i mitt iTunes. Jag vet inte om de platsar där, men "Alternative" är antichrist så den bojkottar jag.

nej, faktiskt inte.

Jomen det va la inte det som var grejjen.
(orka svara på kommentarer med en ny kommentar, ingen läser ju det någonsin)
Så, Sara: det var inte det som var grejen. Inte om hur tuffa trummisar är, utan om hur framträdande och mäktigt trummandet är i låten. Så egentligen skulle jag kunna ta bort allt utom den första videon.

Trummisar

Jag brukar inte direkt falla för trummisarna i banden jag gillar. Varför vet jag inte, men de är väl helt enkelt aldrig lika framträdande och coola som sånarna, men här är några videor som får mig att bli helt kär i trummisarna.
Särskilt låt nummer ett är helt underbar. Vid det här laget har jag glömt vilka andra låtar jag valt, ska bli spännande att publicera.

The Knack - My Sharona
Uploaded by SamFisher037. - See the latest featured music videos.

3/4 2009 MÉXICO arrival...

Klockan är snart halv 8 en la mañana och jag kan inte somna om.
Jetlag!

Tänkte se om jag orkar skriva resedagbok. Kan ju börja nu.
Jag är inte helt säker på vilket datum det är eftersom jag ställt om min klocka typ över datumgränsen, men jag skulle tro att det är samma datum här som hemma vid den här tiden på dygnet (halv 8/halv 4), så det borde vara den tredje april.

Den här tiden på året är det som varmast i Mexiko, mitt i sommaren bara regnar det nämligen.

Larssons bor i ett stort fint hus i en av de finaste delarna av México City. Då känner man sig lite tryggare från knarkmaffian och Montezumas hämnd.

De saker jag lärt mig om México City hittills är:

• Om man användet blinkers i trafiken visar man sig svag och prejas lätt åt sidan.
• Staden har över 23 miljoner invänare och ligger sjukt högt över havet. Huvudvärksvarning. Det är som om hela Skandinavien hade klämt ihop sig att bo på Kebnekaise, men inte kunde bygga höga hus p.g.a jordbävningsrisken
• Världens rikaste man (tills typ, förra året, då Bill Gates tog tillbaka titeln) kommer från Mexiko, men han har Libanesiska rötter.
• Landet heter México (egentligen Estados Unidos Mexicanos), delstaten heter Estado de México oxch staden heter Ciudad de México.
  Fantasifullt. Jag bor i Mexiko, Mexiko, Mexiko.
• Man ska bära pengarna närmast kroppen, annars kan man bli pickpocketad.
  

♥

SOUNDTRAAAACK!

klicka=större som vanligt

jag fick mejl jag fick mejl jag fick mejl!!
synd att jag inte kan komma på konserten då pga åldersgränsen. Nästa konsert i närheten får det bli.

undrar om mejlet var från dem personligen... det är från den mejladressen man ska skicka fanmejl till så...
NAJS!

aj fakking löööv dem!

HANNA! ho hoo!

En kommentar på detta.

klicka = större bild.

Vad fan är detta?
Jag känner ingen Hanna som var där, alltså har en Hanna, som inte känner mig, sett mig där, hört mig säga något jag mycket väl kan ha sagt (och som i viss mån faktiskt är väldigt sant), vet att jag stog på andra raden, har hittat min blogg, vet vem jag är när hon hittar bloggen och minns vad jag sagt.
Det är lite läskigt faktiskt.

Hanna, kära vän, vem är du egentligen? Jag brister av nyfikenhet.

grammatiska fel jag vet, bryr mig inte just nu.

Jag har varit i Acapulco en gång

...och de har ett hard rock café som jag inte åt på men fotade mig utanför. Jag såg ut som Anita Pallenberg. '60-talets sexigaste kvinna?

Någon gång ska jag ladda upp alla mina dagboksanteckningar från den resan, syftet med dem var ju faktiskt att de skulle upp på bloggen så småningom...

Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått.

Titeln är bara somk den är för att det såg så sämst ut att bara skriva "något lite trist".
Något som är lite trist är i alla fall att sedan Spotifys ankomst till mitt liv har jag lyssnat aldeles för lite på Beatles. Sådant duger inte, jag borde inte låta kommersiell skit styra mig sådär.
Abbey Road är bland det bästa som finns, barasånivet.



One two three four five six seven, all good children go to heaven.

I don't believe in killing whatever the reason

John dog för 29 år sedan, herrejösses.
Jag gillar det inte.
Fast tänk om han hade levt, hade han klarat övergången till löjliga kommersiella musikvideor och synthpop med hedern i behåll? Jag tror han är mer legendarisk är Macca, inte bara för att han blev skjuten, utan också för att ingen har sett sådana här musikvideor med John Lennon.
Jag blir ledsen av sådant här. Johnny! Han kan ju inte vara död heller. blärgh!

För att... jag vet inte, fira? har jag gjort en spellista på spotify med lite orginal och lite covers. Tjohej!
Rubriken självfallet upfunnen av J.W.L. själv.
Runner up rubriker:
Dead as a doornail.
Living is easy with eyes closed.
Life is what happens to you while you're busy making other plans.
I don't know which will go first - rock'n'roll och cristianity.

अब सब एक साथ

Idag blev en kille i min klass chockad över att jag aldrig har rökt på, sedan erbjöd han mig att köpa, han hade lite i jackfickan sa han.
Verkar jag som en som röker på mycket?

On another note så är jag lite rädd för att fråga min indiske twitterkompis hur gammal han är, han går i college, så han är ju definitivt äldre än mig, men hur mycket kan man aldrig veta. Tänk om han bara, jaha, du är sexton? men då orkar jag ju inte snacka med dig fastän vi har samma musiksmak, filmsmak och förkärlek för varandras hemländer och -språk.

Buhubuhu. Vilka problem man har.

Bilden snodd härifrån.

Robin Keller

Min allra konstigaste obsession.
Jag vet inte riktigt vad det är jag finner så imponerande med Robin Keller. Jag menar, sångare i ett band som gett ut, vadå? en? skiva. 2006. Dramatenskådis, har småroller i tre svenska filmer och två avsnitt av LasseMajas detektivbyrå. Alltså, det är ju inte som att han är typ Jimi Hendrix eller nåt. Inte är han så värst snygg eller cool heller (Ärligt talat så är hans brorsa Nino mycket snyggare).

Men någonting är det som har någon sorts dragningskraft på mig. Jag tror (vet) att det började i typ nian, när han höll på med en enmanspjäs som han framförde på högstadieskolor, bland annat Vällingbyskolan. Han skulle framföra pjäsen i ett litet klassrum med stolarna arrangerade i halvcirklar i några rader. Om jag vetat vilka följder det skulle få hade jag (kanske) inte satt mig längst fram i mitten (who am I kidding? Jag gillar att obsessa!). Självklart var jag, i mitten, den bästa personen att stirra fientligt i ögonen under en arg scen följd av en lång tryckt tystnad (jag var bra att stirra på under en annan scen också, men den talar vi inte om).Pjäsen var löjligt bra och sen när jag kom hem den dagen googlade jag honom, delvis på grund av hans awesomeness, delvis eftersom han till utseendet var stört lik en kille jag gått i samma klass som i mellanstadiet (och som nu, FYI, går i samma skola som mig igen och nu inte ser ett dugg ut som Keller).

Jag fick inte fram sådär överdrivet mycket information förutom att han var med i ett band. Big deal liksom.

Sedan, efter några månader kanske, så gick vi med skolan och såg filmen Darling, och han var med på slutet, jag kopplade direkt och självklart kände ingen annan igen honom och tyckte därför det var lite udda att jag nästan flippade ur.

Sedan dess har han ploppat upp i mitt liv lite då och då, en gång skulle jag t.ex. leta efter låten Give Peace A Chance på spotify och hittade en skitsnygg cover av den som jag lyssnade på i nästan två veckor innan jag insåg att det var The Slaves som covrat den, Robins band.
Och nu senast såg jag honom i en teaterannons.

Nog babblat. Mindre prat, mer verkstad. Mer indie.



Efter lite video-viddying (åh, där är det igen, a clockwork orange-språket!) har jag insett att daymn!, Nino ÄR mycket snyggare. Men det är ändå Robin som är min grabb :D

Joho

kanske inte helt till hundra procent, men det sa jag inte heller, (eller?) jag tänkte inte säga det så i alla fall.

Jag hade en knäpp dröm i natt...

...Jag var typ i skärgården, med mamma tror jag, jag hade ingen båt, men en jättejättestor golden retriever som kunde simma. När jag säger jättestor så menar jag verkligen det, han var typ två meter över ryggen. Han kunde som sagt simma, så jag fick sitta på hans rygg så kunde han simma mellan öarna, jag blev såklart blöt om benen, för vattnet skvalpade ju upp överallt, men jag behövde inte simma själv i alla fall. Hunden log hela tiden och tungan hängde ut ur munnen på den på det där sättet som den bara gör på riktigt glada hundar.
Sedan var det någon som gav mig en massa tabletter som jag instiktivt visste var knark i olika former, de blandades i väskan med mina migräntabletter, mina ipren och mina grönlila loperamidkapslar, jag skulle inte langa dem eller gömma dem, jag skulle bara ha dem. Ingen sa att jag inte fick ta dem utom jag själv. Jag var rädd för dem.

Det förvånade mig lite faktiskt, jag som är så drogliberal borde inte bli så rädd för en liten påse med ecstacy eller kokain eller morfin (troligen var det lite av varje). Men drogerna i väskan gav mig bara en olustig känsla.

Sedan, när jag kom till skolan på morgonen, rotade i väskan på jakt efter nycklarna och kom på att "shit, jag har ju väskan full med knark". Efter ett ögonblicks tyst inre panik kom jag på att det bara var en dröm, och att det skummaste i min väska var visitkort från frireligiösa typer (jag samlar på såna kort, okej?). Men jag blev verkligen rädd ett tag.

Känner mig hjärntvättad men lugnad.

Musikkalendern

Vill passa på att påminna att jag är en av hjärnorna bakom Musikkalendern. Okej, visserligen är jag den mindre aktiva hjärnan, men jag har tillgång till utkast och spellistor, och har hittat minst tio låtar till den. Det är julens bästa kalender, EMI förlorar, för de är vinstdrivande och egotrippade, och svt förlorar, för jag tillhör inte målgruppen.

musikkalendern.tumblr.com
Anteckna! Bokmärk! Besök!

It really really really could happen

Den här filmen fick jag i mejlen igår. You've got one new mail from Blur.

Håhåjaja. Den ska man alltså se. Nej fyfan vad jag klommer gråta av den, det var deras absolut sista gig i somras, jag missade min chans, jag kommer ALDRIG få se dem. ALDRIG. Min tröst är väl kanske Gorillaz då, de släpper nytt i vår om allt går som det ska, men vad fan, hur ser gorillazkonserter ut? Det är ju knappast vackra underbara Damon Albarn som står på scenen och är bäst i sig själv.

Men det kan ju vara fint ändå, vem vet?
Filmen fick (obviously) sitt namn av blurlåten No Distance Left To Run som jag tidigare bloggat om. Woop!

Vad vi äntligen blev av med under 00-talet

Det tog ett tag, och visserrligen uppkom de också mer eller mindre under 00-talet (Big Brother '99), och visserligen finns de fortfarande i viss mån kvar (Paradise Hotel, Tila Tequila), men tack gud för att vi äntligen slipper de satans dokusåporna!
Aldrig mer! (så sa de efter första världskriget också, men det här är viktigare)

Billy

Nejmen. Nu hittade jag honom på ReverbNation också. (han är också med i tsooltävlingen you see)
jag kanske verkar som en stalker, men jag lovar att det bara är slumper. Okej det kanske är lite stalkigt att nu kolla upp honnom på facebook, men vaddå, han fotade ju.

Decenniets kändisdöd

Ett gäng nominerade här, vi börjar med nomineringen och ser sen ut en vinnare.

Alec Guinness
Lolo Ferarri
George Harrison
Dee Dee Ramone
Johnny Ramone
Anna Nicole Smith
Ingemar Bergman
Heath Ledger
Maharishi Mahesh Yogi
Mitch Mitchell (jimi hendrix experience)
Billy Mays
Ron Asheton (iggy and the stooges)
Michael Jackson
Patrick Swayze

och så i första ronden sorterar vi ut dem som vi själva skiter i. That leaves:

George Harrison
Ingemar Bergman
Heath Ledger
Maharishi Mahesh Yogi
Mitch Mitchell (jimi hendrix experience)
Ron Asheton (iggy and the stooges)
Michael Jackson

och i andra ronden eliminerar vi dem som media struntade i

George Harrison
Ingemar Bergman
Heath Ledger
Michael Jackson

och sen i tredje ronden är det dags att beatämma sig. vem skapade största mediafuzzet?
George Harrison borde ha gjort det, men jag minns inte det, herregud, det var 2001 ju, han är ute.
Ingemar Bergman skapade intellektuellt mediafuzz, men de dumma får mer plats i media, så han går också bort.
Den underbara som tog en överdos från ett liv där han var på toppen av näringskedjan men hade sömnsvårigheter, tog en överdos och dog, eller han den misstänkta pedofilen som ingen riktigt vat vad som hände med, för man tror ju inte på kvällstidningarna, och wikipediaartikeln är så lång att man inte får urt någon information från den.

Eftersom jag inte bara går efter vad media anser så skulle jag vilja säga att Heath Ledger vinner. Och på min personliga lista kommer George Harrison tvåa (han hade ju ändå levt länge, upplevt mycket och varit förberedd på att dö. Inte alls lika tragiskt som Heaths död). På den populistiska listan kommer nog däremot Michael Jackson på delad förstaplats med Heatl Ledger.

Men ni vill inte höra något om Michael Jackson, ni är väldigt trötta på honom

Jag skulle lägga ett youtubeklipp här, men alla Heatklipp var equally underbara, så ni får en bild istället.

Tjena

hittade just ett underbart filmklipp. insåg sen att det var billy som filmat. han som stod bredvid oss på soundtrack på grönan och har sett femton konserter med dem. jajamen.

Oh, who among them do I think could destroy me?

Det känns som att alla gör roliga saker och träffas och har kul utan mig. Visst, jag är en massa med folket i klassen, men mina gamla vänner som jag värderar högre än det mesta då? Känns som om ingen bryr sig om att fråga mig om jag vill vara med på grejer.

Bara för att jag inte vill vara med på allt betyder inte att jag inte vill bli tillfrågad ibland.

Decenniets dummaste modefluga

Börjar få lite brottom med att sammanfatta decenniet nu. Imorgon är det första advent och julen närmar sig med stormsteg, sen är det nyår och vips så är vi inne på tiotalet för första gången sedan den edvardianska eran.
På agendan idag står mode. Klädmode, that is. Precis som alla andra decennier sedan sjuttiotalet så har 00-talet haft en del riktigt puckade trender. Nu ska vi kröna den fulaste, och kanske också den bästa, vem vet?

Det var under 00-talet som häng blev populärt. Häng och oversize i allmänhet, på gott och ont. Big ass chains, hoodies, truckerkepsar, bling bling och enorma sneakers är andra element som hör hiphopkulturen till, men eftersom jag avskyr den amerikanska delen av den kulturen, och dessutom inte kan ta hänsyn till subkulturer i denna mycket allmäna analys så får de mest extrema fallen av hiphopidioti vara.

Emo- och tonårspunkkulturen fick sig också ett uppsving och det blev i somliga kretsar högst fashionabelt med skärsår. Deras tvärrandiga strumpyxor (oftast i svart/lila eller svart/rött) är något som jag minns starkt från mitten av decenniet. Deras lilla subkultur förde också med sig att Converses Chuck Taylor All-Stars (älskat barn...) fick ännu ett uppsving och nu har nästan alla ett par av dessa tunnsulade men åh så vackra och underbara skor.

Ett tag var kamoflaguemönster och militärbyxor och whatnot otroligt populärt, minns ni det? Och ett tag i mitten av decenniet var jättespetsiga damskor högsta mode. Och uggsen som fortfarande är populära kan jag fortfarande inte förstå poängen med.

Halva decenniet var bootcutjeans sjukt populära, så populära att jag såhär i efterhand inte kan förstå hur smala jeans någonsin blev populärt.
Här kommer något som kommer få er att sucka nostalgiskt: capribyxor. Självklart hade ni ett par capribyxor. Eller piratbyxor, eller både och kanske? Jag hade ett par orangea capribycor med snoddar längst ned, när jag säger orange menar jag inte sådär snyggt brandgult utan mer... tänk Hare Krishna. Jag hade ett par piratbyxor också, fast de kanske snarare var avklippta jeans. Ett annat byxmode som kom var bermudashortsen. Vad i hela friden badade killar i innan bermudashots? Och så var det tröjorna, minns ni WE? Jag minns så väl att halva min klass i sexan ägde en we-tröja, så underbart opersonligt tryck. Efter att trenden med opersonliga WE-tryck dött så blev det modernt med skärp i midjan, mycket bättre tycker jag eftersom det kan varieras mer och inte är beroende av ett märke. woo!

Vinnaren i den här kategorin är nog ändå crocsen. Foppatofflorna. Om de nu räknas, modeeliten har ju aldrig erkänt dem... men det som folk klär sig i är ju modet, per definition.
Jag tror inte jag behöver förklara varför de vinner.


snyggaste modet, ja, det går nog inte att säga. Jag skulle vilja säga att det fina grungeiga folkrockiga herrmodet med välsittande flanellskjorta (andra material funkar också, men det måste vara rutigt), jeans och skäggstubb eller till och med helskägg. Det är fint. Det ser ut som Fleet Foxes. Men troligtvis är det bara jag som är med min tid och gillar det som är modernt just nu.

Lite bilder kanske?