I morgon bär det av till Vemdalen med två av de vackraste knäppaste och underbaraste människorna jag känner (+ min familj).
Det här är en gif egentligen. klicka på den!! wehoo alla är glada!!
Poesi är ganska enormt fint. Känner min intellektuell som inbillar mig att jag förstår. Men det är bara det man kan göra väl? Inbilla sig? Man kan inte mer än tro att man förstår. Man kan inte kunna poesi som Ben Whishaw sa på bio.Nog klagat nu.
Lyssna på den där dikten ovan.
mnehej, läs den då.
Sådär, en lång lista blev det, men herregud, ingen sådan här post ska vara utan en top fem, så nu ska jag gnugga geniknölarna och stryka nästan hela listan.
- Vapen & Ammunition Kent
- Think Tank Blur
- Good News For People Who Love Bad News Modest Mouse
- Twelve Patti Smith
- Wermland Detektivbyrån
- Communion The Soundtrack of Our Lives
- Together Through Life Bob Dylan
- My One and Only Thrill Melody Gardot
- Mind Chaos Hockey
- Monsters of Folk Monsters of Folk
- Lev Som En Gris Dö Som En Hund Markus Krunegård
Pshhkej, så jag fick ned det till en top 11. Försökte få till en top 10 i alla fall men det bara gick inte. Det som står närmast till hands är att ta bort Kentalbumet av personliga anledningar, men det är verkligen inte schysst då det verkligen verkligen förtjänar sin plats, så top 11 blir den slutgiltiga formen. Sedan kanske det ska påpekas att när jag skriver Lev Som En Gris Dö Som En Hund så tycker jag att Prinsen av Peking liksom automatiskt kommer med. De är ju i grund och botten en dubbelskiva. Samma sak är det med E18 Album och Wermland, de hör ihop, de är så lika.
Fler album än dubletterna går verkligen inte att få bort, och tro mig, jag har försökt.
Några honourable mentions ska jag väl ändå få plats med innan jag slutligen publicerar denna (som har legat som utkast ett bra tag). De där albumen som klarade top 15 men inte riktigt klarade sig till den där löjliga topp 11-gränsen:
Fleet Foxes självbetitlade debut, Melody Clubs senaste, Goodbye To Romance, som sammanfattar hela min sommar 09, Selmasongs av Björk, soundtracket från en film som fått mig att gråta som ingen annan, och slutligen Irish Son av ex-westlifearen Brian McFadden. Den satte verkligen ton för mitten av decenniet, och jag lyssnar på den än idag.
Alla skivor i den långa listan länkar till sin spotifylänk, om skivan inte finns där så länkar det till last FM och länken är röd. (E18 Album länkar till EP:n Hemvägen, då E18 Album i stort sett bara är en förlängd version av denna och inte finns på spotify)
Hoppas folk läser detta, så mycket möda som ligger bakom.
Todaloo, motherfuckers!!
Jamen vad är det för musikstil egentligen. Jag lägger med en besviken suck till alla mina Hiveslåtar i rockkategorin i mitt iTunes. Jag vet inte om de platsar där, men "Alternative" är antichrist så den bojkottar jag.
Jag brukar inte direkt falla för trummisarna i banden jag gillar. Varför vet jag inte, men de är väl helt enkelt aldrig lika framträdande och coola som sånarna, men här är några videor som får mig att bli helt kär i trummisarna.
Särskilt låt nummer ett är helt underbar. Vid det här laget har jag glömt vilka andra låtar jag valt, ska bli spännande att publicera.
♥
Någon gång ska jag ladda upp alla mina dagboksanteckningar från den resan, syftet med dem var ju faktiskt att de skulle upp på bloggen så småningom...
Idag blev en kille i min klass chockad över att jag aldrig har rökt på, sedan erbjöd han mig att köpa, han hade lite i jackfickan sa han.
Min allra konstigaste obsession.
tiden och tungan hängde ut ur munnen på den på det där sättet som den bara gör på riktigt glada hundar.
Den här filmen fick jag i mejlen igår. You've got one new mail from Blur.
Håhåjaja. Den ska man alltså se. Nej fyfan vad jag klommer gråta av den, det var deras absolut sista gig i somras, jag missade min chans, jag kommer ALDRIG få se dem. ALDRIG. Min tröst är väl kanske Gorillaz då, de släpper nytt i vår om allt går som det ska, men vad fan, hur ser gorillazkonserter ut? Det är ju knappast vackra underbara Damon Albarn som står på scenen och är bäst i sig själv.
Men det kan ju vara fint ändå, vem vet?
Filmen fick (obviously) sitt namn av blurlåten No Distance Left To Run som jag tidigare bloggat om. Woop!
hittade just ett underbart filmklipp. insåg sen att det var billy som filmat. han som stod bredvid oss på soundtrack på grönan och har sett femton konserter med dem. jajamen.
Vinnaren i den här kategorin är nog ändå crocsen. Foppatofflorna. Om de nu räknas, modeeliten har ju aldrig erkänt dem... men det som folk klär sig i är ju modet, per definition.
...sådär ungefär tänkte nog min gamla dreadlock när den lånsamt arbetade sig tillbaka in i min hjärna och beordrade mig att ta tillbaka den.
Vad gjorde du i torsdags? Satt du hemma och kollade på Mammas Pojkar? Jag var i filadelfiakyrkan på St Eriksplan och såg Monsters of Folk live. Jag började lyssna på dem i måndags(?), enbart för den här konsertens skull, och nu har jag, enligt last.fm lyssnat på 114 spår med dem. Dessutom har jag lärt mig spela låten Temazcal.
Monsters of Folk är en så kallad supergroup, ungefär som The Dirty Mac, gruppen som sattes ihop inför The Rolling Stones Rock and Roll Circus 1968. The Dirty Mac bestod av John Lennon på sång och kompgitarr, Eric Clapton på lead guitar, Mitch Mitchell på trummor och Keith Richards på bas (och Yoko Ono på gnäll, men det räknas nästan inte). Kort sagt var det helt enkelt en blandning av en massa jättebra band. I Monsters of Folks fall är det tre folkrockband/artister som gått ihop. Jim James från The Bright Eyes, Conor Oberst och Mike Mogis från My Morning Jacket och M. Ward.
Deras självbetitlade debutalbum är en härlig blandning av folkrock, lite smått gubbig rock, klockren country och något som jag nästan skulle kalla folk/RNB (vilket jag inte ens trodde var möjligt).
Konserten var skitbra och mysig i början, sötseg som dumlekola efter ett tag, seg som ett sluttuggat tuggummi i slutet av mitten, och lite smått brutal och fartig och jätteawesome på slutet. Bandet var klätt i mörka kostymer med vit skjorta och slips, jojomen, fint ska det vara. Conor Oberests finskor var alldeles blankputsade så att de glänste i strålkastarljuset.
Nu orkar jag inte skriva mer, jag har retorikläxa nämligen. Glöm inte att kolla upp bandet.
Videon är från någon annan konsert, men whut evaaaaah!
Halloween 2004
Musikalisk 2004
Naturnära storasyster 2004
Jokern 2005
Som en kanin meed ADHD som Sara sa... 2005
Världsvan Londonfjortis 2007
Musikalisk 2008
Min spegelbild i Communion 2009
Naturnära i Tyskland 2009
John Lennon New York-tröja och jacka från Chinatown. Tidigare idag.
Det här är en underbar film. Jag såg den på en KLM-flight mellan Amsterdam och Mexico City. Någonstans över Kanada, i en boeing 747, satt jag och grät och grät och grät och grät ända tills jag fick vätskebrist och ont i huvudet.
Det handlar om 37-åringen Amar Kaul, som får reda på att han har en elakartad tumör i magen, han inser att han har kastat bort sitt liv och gör upp en lista på saker han måste göra innan han dör. Ni vet, träffa sin gamla barndomskompis igen, lära sig spela gitarr, dricka alkohol för första gången, bli kär och så vidare. Han är som ni märker en ganska oerfaren kille. Men herregud vad jag smälte av filmen, Amar har ett hjärta av guld och är en av de mest sympatiska karaktärerna jag någonsin har haft nöjet att se i en film.
Jag skulle rekommendera filmen starkt om den gick att få tag i. Nu gör den tyvärr inte det. Eller... den går att beställa på amazon.com, men då skickas den först till USA från Indien och sedan till Sverige från USA, känns lite omständigt. Så egentligen vet jag ju inte varför jag berättar allt det här, ni kommer ju ändå aldrig få se filmen.
Jag lovar; om jag får den i julklapp så bjuder jag in hela stan på filmkväll
Ungefär varannan tisdag kommer jag hem och tänker "Herregud, jag ÄLSKAR min gitarrlärare!". Alltså, jag har ju gitarrlektion varje tisdag, men precis som med allt annat så har vi ju våra ups and downs. Idag hade jag lektion en hel timme tidigare än vanligt och när jag kom dit satt några fjortisar i musiksalen och sjöng (falskt, ska kanske tilläggas) med i någon såndär populärmusik, Lady Dadda eller Kattis Perry eller vad det nu är för dunkadunka ungdomarna lyssnar på nuförtiden. Jag kände mig lite malplacerad och sa något världsvant i stil med "eeh, ja hej, jag ska ha eh gitarrlektion med Scott", fjortisen som öppnat dörren såg ut som om hon tyckte jag var dum i huvudet och gick och sa till Scott att jag var där. Han bara "yeah, we should probably find somewhere else to be", fjortisarna bad att få låna Scotts dator så att de kunde vara inne på YouTube och hörde honom prata svenska för första gången (okay, den här, uh, switchen, är till dattorn och den här är till sången, okay, bra).
Sen skulle vi då spela gitarr och började som vanligt med "What did we do last time? right, okay, so that one was a bit hard, what do you wanna do today". Aldrig uppföljning, bara nytt nytt nytt. Jag tyckte vi skulle spela en låt med Monsters of Folk, eftersom jag ska se dem på torsdag, vi letade upp låten Temazcal och spelade den.
Scott blev skitglad och bara "Wow, this is a great song, really good song. If you like these guys you'd love, um, what are they called? Um, the Flaming Lips? Yeah... this was a really great song, is there anything else you'd like to play?" Så jag bara "Yeah, there's this song called Coming Down Cold" och han sökte på den låten.
- Coming Down Cold by Ebbot & Mattias, that's the one? So is that, uh, Ebbot... and my old neighbor?
- Yeah... He's had his kid now, by the way.
- Really? So she WAS pregnant?
*smärta*
Återigen så blev han glad över låtvalet ("You always seem to pick these really awesome songs that I've never even heard of"). Sen kollade vi på YouTubekommentarerna och skrattade lite åt månniskor i allmänhet. Han undrade om det var en film eller tv-serie eller vaddå? och jag sa att jo, det är en tv-serie i fyra delar, du borde se den.
Efter den låten (som för övrigt gick skitbra och lät jättesnyggt) så frågade han Wanna play another song? We're really on a roll today och skrev, utan att jag ens svarat,in The Soundtrack of Our Lives i sökrutan och berättade att han tycker att Sister Surround är en så himla bra låt och att den hade varit världens hit i Boston när den kom ut och han fortfarande bodde där. Sen spelade vi den också och pratade om att de är så pretentiösa men på samma gång helt sjukt oseriösa, och att det är bra, för det är jobbigt med folk som tar sig själva på för stort allvar.
Nu ska jag lyssna på Bob Dylans nya julskiva som jag inte har betalat för trots att alla royalties går till välgörenhet, fy på mig.
Här är låtarna vi spelade idag:
