Idag läste jag (kollade på bilderna i) senaste numret av National Geographic. Det första jag såg när jag öppnade tidningen var ett skitstort foto på Robert Pattinson. Det var reklam visserligen så det var inte så illa.
Sedan stog det lite om framtida kolonier på mars , mormoner i USA (Joe Jessop har fem hustrur, 46 barn och 239 barnbarn.) och "Sanningen om shimpanser". Jag bläddrade ointresserat och tänkte att de borde fotat shimpanser som inte var så himla suddiga. Sedan kom det en artikel med titeln "Vilsna nomader", första sidan är en stor bild av Punkti, en herdedotter i Rajasthan (som förstås ligger i Indien). Alltså, indiska barn. Jag är troligtvis helt jävla knäpp i huvet, men indiska barn är så mycket sötare än andra barn. (Jag tror att det beror på en dokumentär jag såg för många år sedan som handlade om aidsdrabbade i Indien. Det var en HIV-positiv mamma med stora rödgråtna ögon och en sexårig HIV-positiv dotter med lika stora rödgråtna ögon.) Jag bläddrade vidare i artikeln och kollade på alla bilderna, det var vitskäggiga turbanbärande män, mustaschprydda herdar som vallar sina kor vid kolkraftverk för att det inte finns någon annan plats för dem, pojkar med tama sandboaormar kring halsen och en gammal trollkarl med orange hatt, stora örhängen och en tofs i sitt gråa skägg.
Jag fastnade helt och kollade upp fotografen, Steve McCurry, på nätet, bilderna från artikeln fanns inte på hans hemsida, men jag tänkte dela med mig av några av mina favoriter.
(Los Angeles)
(Paris)
(Latinamerika)
Paranteser: jag kände att det var otroligt viktigt att påpeka när bilderna inte var tagna i Indien.
Kom just hem från en artonårsfest. Ingen stor tillställning direkt. Nära vänner, mat, nostalgimusik och utsikt över Riddarholmskyrkan.
När blir man vuxen egentligen? Blir man vuxen alls? Någonsin? Jag orkar inte ens tänka på det. Jag vill inte bli vuxen i alla fall. Jag vill bli stor, visst. Men inte vuxen. Fattar ni? Meh.
Min lugg var fin och ljuset i badrummet var så bra. Då måste man passa på att egofota. Lagom fin bakgrund med tvättmaskiner, klaustrofobiperspektiv och skrietstatyett. Vi tog fina bilder med förstoringsglas också. Dock inte med min kamera.
Jag vi ha en scanner. Det skulle underlätta enormt mycket, jag skulle scanna mitt marginalkladd, mina post-its och allt skit jag ritar när jag har tråkigt.
[Nej nu tar jag bort videon. har en känsla av att det är den som fuckar upp min blogg. videon finns fortfarande på skäggbloggen.se]
Inte för att jag kan franska dårå, men han säger ju att han och hans andra halfpipekompisar ville hylla klichébilden av fransmän och därför målade mustacher på sig. För i klichén så ingår mustacher, baguetter och baskrar, men baskrar och baguetter kan man inte ha med sig i halfpipen. Fuskmustascher är vårens stora trend om jag får välja.
Förutom sånt här så skiter jag blankt i OS. Anja kan gärna få sätta sig mitt i backen och bygga med lego om hon så vill. Jag bryr mig inte. För övrigt så dör sydafrikaner av aids, brasilianska unga tjejer blir våldtagna och en massa puckonationer testar kärnvapen i öknar, däribland jävla Indien som också är en puckonation, så jag tycker liksom att om folk brydde sig lika mycket om sådant som de gör om OS så skulle vi kanske nått milenniemålen vid det här laget.
Jo jag lovar. Jag har ett parallellt liv där jag orkar böja ögonfransarna, har en konsekvent klädstil och en pojkvän som kladdar ner små cyklar på papperslappar år mig, är allmänt lyckad, reser till fina platser som Marocko, New York och Paris, har en blogg som inte är kodad av ettor och nollor utan av lycka och varma färger. Och så vidare. Ni vet.
Ett litet öppet brev till herr(/fru/fröken) "stäng. av. datorn."
Jag önskar jag kunde stänga av datorn, men jag måste ha den för att kunna komma åt ungefär hälften av de där läxorna. Och även om jag gör en annan läxa så måste datorn vara på, för jag har all min pluggvänliga musik på datorn, och nej, jag kan faktiskt inte tänka utan musik. Utan musik mår jag liksom inte helt bra. Sedan kanske det kan vara så att jag så förfärligt mycket längtar efter att få prata med en människa, och jag måste ha koll på om den människan skulle logga in, och därför kan jag inte stänga av utan har datorn surrande i bakgrunden även när jag ligger på sängen och läser en bok som jag inte vill läsa. Och dessutom är jag beroende av internet, det är sådana som jag som såg till att maskinerna kom till makten och började odla Keanu Reeves i näringslösning.
Om man ligger på rygg och gråter av frustration så rinner tårarna ner i ens öron och det kittlas. Om man därtill har en bok om aids uppslagen liggandes på ens ansikte så blir ens eventuella glasögon mycket immiga.
Jag har inte lämnat in filosofiläxan på två veckor. Jag måste alltså skriva reflektioner angående fem lektioner jag inte minns idag.
Jag har inte gjort senaste matteprovet. Jag har inte heller påpekat detta för min mattelärare. Jag har inte lämnat in fysikläxan som skulle lämnats in förra fredagen. Jag har as a matter of fact knappt börjat på den.
Jag har fysikprov imorgon och har varken pluggat eller lyssnat under en enda lektion. Om en vecka ska jag skriva en uppsats eller något (jag har fortfarande inte fattat vad) om en bok där jag läst 77 sidor av 261.
Jag har ungefär två rader kvar att skriva på min jobbansökan men har fastnat och tröttnat vid det här laget.
På plussidan så HAR jag hunnit med att kolla på ett stort antal bollywoodfilmer, lyssna igenom alla låtar av A.R. Rahman som jag fick häromdan, kolla igenom alla hyfsat intressanta hemsidor på hela internet ungefär trettiotre gånger per dag, ha långa sena chattkonversationer med människor på andra sidan jorden, göra en komplicerad hennatatuering och äta ett stort antal semlor.
När någon frågar en något i bloggkommentarerna, vilket är då bäst? Att svara i en ny kommentar eller att klicka sig in på den frågvises blogg och svara i deras kommentarer? Störst chans att man läser något i sin egen blogg tänker jag, men kanske lite svårt att hänga med om en konversation är helt utspridd.
(Jag kan sluta ha rubriker på hindi när jag har använt upp hela mitt ordförråd, men det växer så det kan ta ett tag) Lyssnar på Harvest Moon och känner mig sjukt mellow och sorgsen. På samma gång. (Det är Blurs fel, de har en sorgsen låt som heter Mellow Song)
Idag har jag behövt skriva dagbok. Jag var tvungen att skriva något men kunde inte publicera det i bloggen. Något sådant har inte hänt på länge. På sista raden står det "Det är fanimig inte roligt." En anledning att inte publicera skiten är alltså att jag jobbar hårt på att inte göra det här till värsta emobloggen.
För att somewhat behålla musikprofilen på den här bloggen så lägger jag upp en spellista med sånadär sorgsen/lyckliga låtar som låter så stora och ekande och sanna och varma. Typ som Hoppípolla med Sigur Ros. [Click it, y'all!]
För övrigt så är det lite jobbigt. Kya mujhe thoda pyar mil sakta hai? (Psst: ni fattar väl att min stora dröm är att ni en vacker dag ska fråga mig vad i hela friden det är jag skriver på hindi?)
Varför? (eller kyun som det heter på hindi. mhahamnahnnhah *självbelåtet skratt*) Jo, för att jag har fått ett paket idag, ett paket som kommer hålla mig distraherad från skolarbete till typ april. Ett paket innehållande en liten svart elefant fån Rajasthan, ett halsband från Dubai (en passa-vidare-present, ni vet. "Jag fick den av nån som fick den av nån men du kan ju få den."), en lista med fraser och ord på hindi, en jättehög med filmer och musik, ett brev och vykort. Och en tröja från Jaipur.
Texten förföljer mig med sitt "Åh, någon älska mig för en minut, även om det inte är på riktigt".
En person önskade mig glad alla hjärtans dag idag (och mamma, hon räknas inte). En person var rätt lagom tyckte jag, särskilt som jag har pratat med en sidådär tre pers på hela dagen. Det är knäppt hur såntdär kan göra ens dag, liksom att en upptagen människa som jag ändå inte skulle kunna eller knappt ens vilja vara ihop med kan göra en så glad genom att säga att, jo det är kommersiell skit, men du, glad alla hjärtans dag ändå. Sen var det väl kanske egentligen tekniskt sett inte idag det hände. Eller det var idag men idag är ju inte idag, idag är ju imorgon. Klockan 00:14, gud vad datum är förvirrande såhär dags.
Jag har henna på vänsterhanden. Så har man när man gifter sig i somliga delar av världen (läs: norra Indien). Jag ska inte gifta mig, jag lovar. Och även om jag skulle det så skulle jag ge fan i att gifta mig ens i närheten av alla hjärtans dag. Usch. (Däremot kunde jag lätt tänka mig att gifta mig med någon från norra Indien. Mums på nordindier alltså, utseendemässigt i alla fall.)
Det ser inte ut såhär längre. Hennapastan har ju flagnat av, så nu är det ljusare orangebruna märken i huden. Just so you know. Och jag gjorde det själv också. Hela tatueringen.
Jag försöker klippa ihop en film men min dator klarar inte det braiga videoprogrammet och movie maker klarar inte filtypen. Konverterar nu klipp med mycket lite hopp i hjärtat.
Det där var en bollywoodfilmkväll som hette duga. Försöker röra mig västerut i mina tankegångar men har än så länge inte hunnit längre än till Afghanistan. Klädmässigt diggar jag Afghanistan (innan talibanerna såklart), men i musikväg så kan jag ändå fortfarande bara höra Kailash Kher sjunga en sång om sin mamma. På hindi. Jag har absolut inga foton från kvällen, men en rätt stor samling filmklipp. Det mesta är skräp. Det är typ vi som försöker komma på vilka ord vi kan på hindi. Dil, ji, nahi, phir milenge och pyar. Nu ska jag snart iväg på artonårsfest. Jag har inga byxor på mig. Jag vet inte vad jag ska ha för byxor på mig. AARGH! Tråk.
EDIT: HaHA, just kidding! Jag kom just ihåg mina nya jeans!
torsdag 11 februari 2010
Relaterad bild till förra inlägget Aaaahahanej! Skicka affishen till mig istället för att ha sönder den! (Min nya dröm: en ginormous Shahrukh Khan på väggen)
Imorgon kommer en film ut på biografer i intesverige. Den handlar om en indisk kille som har asbergers, är muslim och bor i USA. Allt är frid och fröjd, han är gift med Kajol, han var den mittimellangamla Jamal från Slumdog Millionaire när han var liten, nu när han är vuxen är han Shahrukh Khan, verkar rätt schysst va? Enligt Wikipedia men inte IMDB så är också min favorit Vinay Pathak med i filmen. Sen händer 9/11. Och alla amerikaner bara men hallå jävla muslimjävel! Och alla hatar muslimer. Filmen säger: Alla är lika värda och religion har fucking ingenting med saken att göra. Och alla bara jaa, jo det låter ju helt rimligt faktiskt. För övrigt så heter filmen My Name Is Khan, det har inte med Shahruk att göra. Khan är ett jättevanligt muslimskt efternamn i Indien bara. (Så nu vet ni att tigern i djungelboken är muslim, det ni.)
Och sen (och märk väl, det här är inte i filmen utan i verkligheten) så kommer dumma partier (Shiv Sena, jag pratar med er *onda ögat*) och ogillar alla som inte kommer från Maharashtra. Särskilt hatar de pakistanier (efter 2008 kan jag nästan förstå fördomen), men folk som kommer från andra delar av Indien och sen kommer till Mumbai (som ligger i Maharashtra) och snor alla jobb är ju också dåliga människor tydligen. Anywho så börjar cricketsäsongen och de dumma partierna säger nej till pakistanska cricketspelare, ner med pakis! Och Shahrukh Khan, som är muslim precis som pakistanierna och äger ett cricketlag säger att nejmensnällanån, jag har visserligen inga pakistanier i mitt lag, men såhär kan man ju inte göra, ni kan ju inte bara hata alla pakistanier, oschysst, en sån här regel ogillar vi i Kolkata Knight Riders. Och partierna goes CRAZY! Wuuuarrgh! Jävla utböling! Du ska inte tro att du kan komma från New Delhi och jobba i vår stad (fastän du är typ bäst och har introducerat resten av världen till Bollywood)! Jävla muslimjävel! Jävla... jävla... jävla pakistankramare!! Jävla pakistanier! Jävla dumma jävla muslimjävlapakistanierbajskorv! Och så börjar de trasha alla biografer som ska visa den där filmen My Name Is Khan. Som handlar om tolerans. De bränner filmaffisher och hotar hans barn och säger i nationell TV att de ska slå'n på käften och sådär.
Hallå!? Jävla idioter. Filmen handlar om tolerans och att muslimer är människor precis som de kristna amerikanerna och de... hinduistiska... indierna...? Hur svårt är det att förstå på en skala?
Den visas inte i Sverige för SF tror att de tjänar mer pengar på att visa Göta Kanal 3 i några veckor till. När den kommer ut på dvd dåfaaaan. Då ska jag köpa den, kolla på den och skicka mig själv i ett kuvert till Shahrukh Khan så att jag kan hoppa ut ur det när det kommer fram och skrika "You're like super-awesome! Come on, gimme a hug!" och sen kan jag äta middag med honom och vara värsta supercoola utlänningen som hans barn gillar och hans fru stirrar avundsjukt på.
Fast då skulle nog Shiv Sena tycka att han är ännu mer landsförrädare...
Med reservation för att jag inte fattat hela situationen helt rätt
Man får aldrig reda på de där grejerna man automatiskt vet om sina verkligalivetvänner. Typ vad som är deras favoritsvordom, om de drar handen genom håret när de försöker vinna tid, vad de har för små talfel, vilken färg deras ögon har i solskenet, om deras hår krusar sig när det är fuktigt i luften och om de går utåt eller inåt med fötterna.
De där småsakerna som mer eller mindre definierar en som människa.
Jag skjuter fram axlarna och kör in skulderbladen mellan revbenen, har kopparhår i solen, knäcker lederna i fingrarna, skrattar trött åt snuskiga skämt, pillar på luggen, sitter konstigt på stolar, skjuter upp glasögonen på näsan med hjälp av axeln och går hellre med långa än snabba steg. Hur mycket av det vet man om man aldrig träffat mig, även om man kanske pratat med mig jättemycket och har sett videobloggar och allt möjligt?
Jag är fortfarande helt blind för det faktum att inte alla människor vill lyssna på jättecoola låtar med en massa coola trummor och indiska wailingar.
Speaking of blind så fick jag just migränsymptom. Bara sådär. BAM! kan inte se något lägre.
Tur att jag köpte svindyra tabletter för mina festivalpengar i somras.
Tisdag tisdag. Tråkdag skulle den heta i min kalender.
Morgondag, Tråkdag, Sämstdag, Dödsdag, Ljusetitunnelndag, LÖRDAG! ( med versaler och uttropstecken skulle det stavas, ja) och slutligen Sovdag.
Jag sitter i skolan, kom hit klockan 8:40. Första lektionen idag är 13:00. Härligt härligt. Nu får jag väl någonting gjort i alla fall. Kanske.
Jag är så satans hungrig, åt ingen riktig frukost, bara ett stort glas varm choklad och typ fem små biscotti. Jag vill äta currykyckling, aloo chaat, papadum och golgappas. Jag ska laga aloo chaat på fredag, får väl se hur det går, först måste jag köpa typ tamarindchutney och det vete fan om de har ens på Himalaya Livs dit jag ska gå.
Jag är farligt peppad inför den där indienresan hösten 2011, det kommer säkerligen dyka upp något som gör att jag absolut inte kan åka. Men jag vill verkligen, jag ska börja spara pengar typ nu så att jag faktiskt har råd med den. Ett och ett halvt år. Sen ska jag tamigfan åka dit. På riktigt.
Jag har höga förväntningar... (och gissa btw vem som har sett Ravi Shankar live? Ja jävlar jag vill också bo i Delhi)
Bloggar pliktskyldigt på måndagseftermiddagen. Mitt paket från Indien har skickats nu, tidigare idag. Fo shiz bitcheezzz! Ända tills det kommer fram kommer min IQ temporärt försämras med ännu en sisådär 50 % (så då har jag typ 12,5 % av min orginal-IQ kvar eftersom jag varit rätt så borta ändå på senaste tiden).
Även fast jag nästan hellre skulle ladda upp Cloudy med Simon & Garfunkel så blir det nu en annan låt. Mina vägar är outgrundliga.
Såhär andra gången jag läser detta inser jag plötsligt storheten i det. Eller igenkänningsfaktorn kanske. Och ja, jag har medvetet skalat ner bilden så att man måste gå in på den egentliga bloggen för att läsa den. Sån är jag. Hittat på David Olgarssons blogg. (Visst är Olgarsson förresten ett helt sjukt tufft namn?)
Jag har ett förflutet som pixelkonstnär som de flesta av er vet. Tänkte visa upp lite gamla bilder. Får ni inte nog så tror jag nog att min gamla hemsida fortfarande är igång.
Till att börja med: lite Star Wars. Alla är animerade, men Blogspot ville inte. Klicka på dem så kanske det funkar.
Självporträtt, featuring namnet jag var känd som i den här communityn. Den första är jag som en varulv (för en tävling på temat monster som går på fest), den andra är jag som törnrosa (för en tävling på temat fairytales) och den tredje är en avatar jag använde i lite olika forum.
Lite blandat. Lucy In The Sky With Diamonds till att börja med, sedan en övning på att göra päls i Paint, efter det en och samma i tre outfits: Historisk, vardaglig och formell. På historisk körde jag på 60-tal. Sedan en fin socitetsdam från sjuttonhundratalet som tyvärr har råkat bli biten av en död snubbe, så hon har nu blivit väldigt sugen på hjärnor och sådant. Sedan har vi en japansk tjej som heter Lucinda och har ett paraply och i övrigt är klädd i kläder som jag äger. Efter det en tjej från ett forum jag var aktiv på i steampunkstil, sedan David Bowies Aladdin Sane, Ziggy Stardust klädd i leopardbyxor och röda lackstövlar, Queen Amidala från Star Wars och en jäkligt glammig tjej från sjuttiotalets discoera. Sen har vi Xavier Stone, guitar hero-karaktären alltså. Mycket Hendrixinspirerad. Slutligen tre brittiska små gitarrhjältar från sena sextiotalet. Keith Richards, Brian Jones och George Harrison. De visar lite hud ja. Det var tanken. För Brian Jones är inspirerad av filmen Stoned, och den är stundtals så obscen att han var tvungen att ha öppen gylf och en rejäl mängd kroppsbehåring på sin avbild. Sedan följde de andra i samma spår bara, jag blev faktiskt ombedd att göra Keith och George i samma stil.
Bara tre västerländska låtar varav en handlar om Krishna så den är inte helt västerländsk ändå. En av de andra två innehåller inte-helt-västerländska trummor i introt. grattis mig själv. det är nästan nytt rekord det här.
...och för övrigt så är det hal is, djupt vatten, väldigt osmidigt och över femtusen kilometer.
Adrenalinrush! Jag hörde just en röst jag aldrig hört förr. Och trots dialekten, tidsskillnaden, den ömsesidiga brutala nervositeten I swear I didn't breathe the whole time, fördröjningen i ljudet och bristerna i tekniken så var det så... jag finner inga ord... det var roligt, spännande, häftigt.
Ny lyssnar jag på en radio edit av The Passover och världen är så jäkla underbar för en minut att jag tror nästan att om jag vänder på mig och ser ut genom fönstret så kommer himlen vara djupblå, tunnelbanan komer gnissla sorgset, äppelträdet kommer blomma och en koltrast kommer hålla mig vaken hela natten.
Jag skickade ett paket i veckan och har sedan i onsdags oroat mig för att ha skrivit en adress som inte finns och så skulle det inte gå att skicka tillbaka för jag glömde returadress. Det var ingen fara.
Paketet har kommit fram och någon är jätteglad och rörd. Mitt uppdrag är slutfört.
Fast jag vill ha ett paket tillbaka nu också, chop chop!
Jag kräver inte choklad, begagnade skivor, maskinskrivna brev med nedkladdade porträtt av Paul McCartney och fina vykort. Absolut inte. Jag skulle nöja mig med ett brev faktiskt. Men det måste komma fram någon gång. Eller skickas till att börja med.
Annars är allt frid och fröjd.
För övrigt så är påfågeln (trots att påfågeln jag målat av är mexikansk) Indiens nationalfågel. Vi är ganska duktigt hack i häl med fågeln som Paul Mccartney har skrivit en hel sång om i och för sig.
Jahapp... Jag vill jobba på Indiska eller i en skivbutik. Kan ingen erbjuda mig ett jobb istället så att jag slipper söka? Jag har blivit erbjuden ett jobb faktiskt, men jag vet inte... Även om jobbet som barnflicka hos en svensk familj som jag känner i New Delhi verkar trevligt så har jag ju tyvärr ett och ett halvt år kvar av min gymnasieutbildning. Vuxengymnasier är för losers, så jag tänker i alla fall försöka klara mig ett tag till. Sen kan man ju läsa upp på Komvux, det är inte samma sak som vuxengymnasie, så det är helt okej. I fokus nu står ändå jobb i Stockholm. Indiska har typ tjugo butiker i stockholm så herregud, någon måste väl vilja ha mig. Någon som vet något annat ställe som söker helg- eller sommarjobbare så får ni ju gärna tipsa i kommentarerna.
Var i Romme och åkte snowboard idag. Lite besviken på trillandet. Jag vill vurpa ordentligt åtminstånde en gång per skidåkning, men nu bara trillade jag och gled några meter svart brant en gång. Mesigt.
Nu sitter jag hemma, lyssnar på The Seeds (operation Anonym förstår ni), klipper med ögonlocken och längtar efter folk som jag inte borde längta efter. Så här dum har jag inte varit sedan nian.
Aanywhoou.... Min mamma kom hem från Kina idag och hon hade köpt godis åt mig. En sorts godisar som heter White Rabbit och är gjorda på röda bönor, och så en sorts sesamkakor och någon sorts torkade bär. Äckliga godisar säger jag såhär innan jag smakat. (Jag har fortfarande kvar Hong Kong-godis i en låda. Det är äckligt). Det ligger en påse Bubblizz på mitt skrivbord och den prioriteras först. Hon hade köpt Avatar på dvd också. Den är inspelad med handkamera på en biograf. De första två tre minuterna finns inte med. Allt är blått. Undertexten är frammatad ur en slumpgenerator.
Insåg nyss att det enda jävla ordet på hindi i min nyskrivna låt är fel. Grammatiskt. Femininum/maskulinum. Pyari/pyare. Speaking of hindi så längtar jag lite efter att prata med min för tillfället favoritmänniska som nästan alltid kan finnas länkad till i twitterfeeden där på kanten. Det ska jag göra också. I helgen.
nu vet jag egentligen inte hur inne du är på typ seeds, sonics, question mars osv MEN jag fattar att du i alla fall verkar ha en suverän smak i övrigt och eftersom att jag är för lat för att orka upptäcka/återuppta favoriter just nu så hoppas jag bara att du kan lägga upp någon liten sådan-aktig spellista som jag kan chilla galet till, haha. wohooo, hoppas
Jadu, "Anonymous", jag har faktiskt aldrig lyssnat på något av banden du nämnde, men jag blev så smickrad av att någon som jag inte vet vem det är läser min blogg (eller, det kanske är någon jag känner, men som inte orkade skriva sitt namn, wuddevah) att jag tänker göra en spellista åt dig ändå.
Så, projekt Anonym är igång. Jag ska lyssna in mig på de där snygga banden och sen gör jag en spellista med lite deras musik och lite annan musik som jag tycker passar in och som jag kan relatera till musiken som redan finns där. Nu blev det osammanhängande, kanske.
Goodnight, som man säger i Indien. (Nej, de var kolonialiserade för länge för att fortfarande använda sitt riktiga ord på hindi)
Jo, jag hade tänkt blogga lite. Fast jag vet inte vad jag ska säga riktigt, jag ska inte hålla på och tjata om Indien, vad har jag för connection till stället egentligen? Jag gillar kulturen. Jag är internetkompis med en kille från new Delhi och om sanningen ska fram så har jag väl kanske en liten crush på honom. Ända sedan typ sexan har jag kännt en stark koppling till Indien. Men jag skulle inte prata om Indien idag. Sorgligt nog så har jag inget annat att prata om. Jag såg Snabba Cash med pappa nyss. Jag gillade den väl men den saknade en Vinay Pathak eller en Shahrukh Khan. Fast jag grät på slutet ändå, våld är sorgligt. Jag var på bengans idag och köpte inga skivor. Fastän det är rea. Intalade mig att det var för att jag ska köpa The Beatles In Mono. Men jag sneglade knappt ens på Monsters of Folk, helt ointresserad. Så då intalade jag mig att det var för att jag mer är på filmhumör, och när jag lyssnar på musik så vill jag bara höra filmmusiken. Men det är inte sant. För jag njöt inte av filmen idag.
Indie(r)n tack, det är det enda som intresserar mig.
Eller alltså. meh. jag kanske har skrivit en sisådär fem - tio låtar. Typ två eller tre av dem är bra. Jag önskar jag kunde spela in dem, som det är nu så har jag bara maskinskrivna pappersark, och hur kul är det?
Idag skrev jag en där jag snodde ackordföljden rätt av från Simon & Garfunkel. Man får göra så om den går C C/B Am G. Det är tillräckligt okomplicerat och vanligt för att vara okej att sno. Sen kan man flytta på capot litegrann så är det ingen som märker något.
Sånt där gjorde Beatles hela tiden.
You spread like a virus, like HIV except only your absence would bother me.
(Los Angeles)
(Paris)
(Latinamerika)
